Innan jag flyttade till huvudstaden så körde jag ca. 3500-4000 km per månad endast för att ta mig till och från jobbet. Massor med tid gick åt till att ensam förflytta mig från det lugna hemmet till stressen på jobbet, eller så tvärtom. Hur orkar du med allt detta pendlande?
Det är kanske något smärre fabrikationsfel på mig för jag gillar att köra bil. Speciellt långa sträckor ser jag fram emot. Det är något fängslande med bruset utifrån och det meditativa, nästan zen-aktiga tillstånd som uppstår. Det är inte ovanligt att jag stänger radion och sitter i all tysthet, lyssnar på bruset och låter kilometer efter kilometer bara flyga förbi.
Senaste helg åkte jag upp till Österbotten till min barndoms hemstad. Jag körde ensam i tystnad hela vägen upp. Härligt! Igår körde jag ner på kvällen i mörkret och det är om möjligt ännu finare och mera magiskt än att köra i dagsljus. Raden av röda bakljus visar vägen vart man är på väg och skenet bakom backkrönet talar om att snart möter jag en bil. Så är det bara att mala på och låta vägen försvinna bakom en.
Det visade sig att detta med att gilla att köra bil verkar gå i arv. Jag pratade med min gud-dotter som sade att det inte finns något för ungdomen att göra i staden på kvällarna. Om man inte har råd, ork eller lust att festa på krogen så är det enda som finns kvar att köra ”rundin” omkring i stan på nätterna. Man glider glider sakta mållöst fram och sitter med kompisarna i värmen i bilen. Där kan man umgås, lyssna på musik och prata om allt som är på gång.
Trots att jag gillar att köra bil så kör jag inte annat än längre sträckor numera. Att ta bilen in till centrum av Helsingfors är förknippat med mera problem än fördelar. Det är ju inte vidare grönt eller miljömedvetet heller att köra bil såna sträckor som man mår bättre av att gå. Därför står min bil parkerad för det mesta, men dessa långa körsträckor dem håller jag fast vid. Dem ser jag fortfarande fram emot.
