Livslärd

Öppnar min epost och kan igen konstatera att inboxen fyllts på i rask takt. Här blandas akuta och viktiga ärenden med förfrågningar och information av olika slag. Det de alla har gemensamt är att de kräver någon form av reaktion och därmed tid av mig. Inte sällan kan jag vid arbetsdagens slut konstatera att det jag egentligen hade planerat göra igen inte hanns med.

Möjligheten till snabb kommunikation – vid sidan av eposten också via alla andra digitala kanaler – är till stor hjälp. Det är lätt att få iväg sitt budskap i skrift, bild eller videoformat och på många sätt känns det som att vi idag verkligen är uppkopplade till varandra och samarbetar mer än förr. Men med snabbheten kommer också en ytlighet och brist på eftertanke. Vi har blivit duktiga på snabba lösningar på all världens praktiska frågor, helt enkelt för att de snabba kanalerna kräver snabbhet också av oss som använder dem. Det är liksom hela idén, att det ska gå snabbt och lätt. I takt med lättheten har ändå mängden frågor som kräver svar ökat explosionsartat och det blir allt svårare att skilja de verkligen viktiga från de mindre viktiga ärendena. Har alla de timmar jag suttit och betat av mina mail verkligen fört mig och mitt uppdrag vidare eller har de bara sysselsatt mig och hindrat mig från att göra det som verkligen skulle göra skillnad i mitt arbete och på min arbetsplats?

Det jag saknar är tid för eftertanke. Ett snabbt svar hinner sällan läggas in i ett helhetssammanhang och behandlas av det undermedvetna, där mycket av vår hjärnas kapacitet och styrka ligger. Snabbheten kan tvärtemot leda till missförstånd och ytterligare komplikationer, som i sin tur tar än mer tid att reda ut.

Som nybliven rektor och också kommunalpolitiskt aktiv inom bildningssektorn har jag reagerat över mängden förfrågningar, statistikuppgifter och krav på dokumentation som följer med uppdragen. De digitala kanalerna gör det lätt för vem som helst att nå ut inte bara snabbt utan också till stora mängder mottagare på en gång. Det samlas idag in uppgifter in absurdum för undersökningar, planer och rapporter av olika slag. I och för sig ofta med det goda syftet att förbättra situationen för olika grupper i samhället, i mitt fall för det mesta elever och lärare. Men har jag verkligen tid att svara och dokumentera med den eftertanke som skulle behövas för att uppgifterna på riktigt skulle vara relevanta och kunna göra skillnad? Ett ärligt svar är nej. Jag frågar mig också vem som ska hinna läsa alla dessa rapporter och sedan verkligen agera enligt de resultat och förbättringsförslag de för fram? Jag gör det inte hur gärna jag än skulle vilja det. Hur är det med dig?

Epost, tid