Lära för livet eller lära av livet?

Katinka

Om barn och självständighet

12 mar , 2020, 14.24 katinka

 
Om barn och självständighet

Här nyligen besökte jag Sydamerikas hjärta för första gången på över 20 år. Två årtionden. Det är ungefär den tid det tar för ett barn att födas, växa upp och flytta ut. Här i Finland och Norden vill säga. Mina sydamerikanska vänner visste inte till sig av häpnad när jag berättade att tre av mina fyra barn flyttat ut. Hur är det möjligt?? Den äldsta flyttade direkt efter gymnasiet, den yngsta på hösten efter nian och den mellersta till annan ort på en timmes reseavstånd efter gymnasiet och armén. Den yngsta flyttade onekligen lite väl tidigt, till och med för våra finländska mått mätt. Orsaken var hans val av utbildning som inte fanns att tillgå på hemorten. Men trots att jag uppfostrades till och själv har uppfostrat till självständighet, måste jag erkänna att det gjorde ont varje gång ett barn flyttade ut.

I hjärtat av Sydamerika, där bor barnen hemma ännu då de närmar sig 30 år och både har ett fast jobb och ett fast förhållande. En förklaring som både en mamma och en 25-årig taxichaufför gav var det ökade kravet på en viss levnadsstandard. ”Man vill kunna köpa sig märkeskläder till exempel”, sa taxichauffören. Men, det är bara en delförklaring.

 En av mina närmaste väninnor där flyttade hemifrån när hon var 28 år gammal och höggravid. Hon hade också fast jobb och ett fast förhållande då. Hennes man trivs allra bäst med livet när han vet att alla hans fyra, vuxna barn är i närheten. Det barnet som flyttat ut och bildat en egen familj, kommer hem i stort sett varje dag med frun och barnen och tillbringar kvällen med sin pappa och någon av sina bröder.

Samma typ av iakttagelse har jag gjort bland mina elever, vänner och bekanta från Mellanöstern.  De vuxna barnen stannar länge hos mamma och pappa och om de flyttat ut, kommer de regelbundet hem minst en gång i veckan. Och alla vill ha det så.

Det nordiska välfärdssamhället både skapar och kräver självständiga människor, medan mellanöstern och Latinamerika med mer kollektivistiska samhällen, skapar och kräver anpassning och sammanhållning människor emellan.

Och båda utgångspunkterna stärker de vuxna barnen; i vårt individualistiska samhälle får de erkänsla när de klarar av olika saker på egen hand, i det kollektivistiska samhället får de en stark känsla av grupptillhörighet och sammanhållning, som också är viktigt.

Men, understryker vi frihet, självständighet och självförverkligande för mycket, riskerar vi att bli inneslutna i våra egna egobubblor, isolerade ifrån varandra. På samma sätt som en stark betoning av anpassning till gruppen och dess sammanhållning kan ha fatala följder. Vad händer till exempel om ett barn kommer ut som homosexuell eller vill byta religion? Får hen fortfarande vara en del av kollektivet eller utesluts hen helt och hållet?

I min egen individualistiskt präglade värld saknar jag stundvis den där närheten som finns i mer kollektivistiska familjer och samhällen. Men, jag är samtidigt oerhört tacksam över det mångfald som vårt öppna, nordiska välfärdssamhälle ger möjlighet till.

I dessa tider med flygförbud, stängda gränser och alltfler människor i karantän på grund av coronaviruset, i kombination med ett barn stationerat utomlands, ett på tåg- och färjlängds avstånd och ett på en timmes reseavstånd, önskar jag mig lite mer kollektivistisk närhet. Och framför allt frågar jag mig lite egoistiskt: Har jag låtit mina ungar flyga för högt och för långt?

Katinka von Kraemer

, , , , ,

En kommentar

  1. Marianne Green skriver:

    Intressant och välformulerad text som lägger ord på en tydlig skillnad mellan det kollektiva levernet och vårt individualistiska sätt att se på livet. Kanske vi har en del att lära av varandra!

Kommenteringen är stängd.