Finns det någon som har en sån längtan längre? Eller är det någonting gammalmodigt, ingenting för dagens moderna människor? Frågan kommer efter att jag läst boken Kvinnorna kring sjön Björken och deras längtan efter bildning. Den är skriven av Christina Jutterström, svensk journalist som folk i min ålder minns från Sveriges TV och Dagens Nyheter på 1970-90-talen. Hon och hennes man köpte en gård i Sörmland 1990 och i många år var hon bondmora på helgerna mellan arbetsveckorna som chefredaktör i Stockholm. Då kom hon i kontakt med en grupp kvinnor som hade en studiecirkel där de tog upp nya ämnen varje år. De ringde henne helt enkelt och ville ha henne med. De hade hört att hon hade läst idéhistoria vid Uppsala universitet och undrade om hon ville leda studiecirkeln med det temat det året.
Cirkeln fick sin början för 40 år sedan när Sonia Nilsson ringde runt till ett antal kvinnor i trakten och frågade om de ville vara med i en studiecirkel. Många var unga bondhustrur med småbarn som behövde träffa likasinnade. Även några ”grönavågare” som lämnat storstaden för att leva närmare naturen kom med i cirkeln. På bilden av listan över alla teman cirkeln arbetat med kan man se att det första året 1982-83 ägnades åt ”Maten, hälsan och pengarna”. Kvinnorna turades om att leda cirkelns teman – exempelvis Tvåändsstickning, Konstnärskolonin i Skagen, Amatörteater, Estland och Kvinnliga filosofer. Med boken Jutterström skrivit vill hon ge de här kvinnorna ett slags evigt liv genom att låta dem berätta om sin längtan efter bildning och om sina liv.
”Kvinnorna i cirkeln lever med gemensamma glädjeämnen, men också med livets olika sorger och smärtor”, skriver Jutterström. De har kunnat dela sorg och glädje med varandra. Resor i anknytning till de teman man jobbat med har resulterat i gemensamma minnen och på de resorna har även makarna fått komma med i gemenskapen.
Christina Jutterström porträtterar åtta kvinnor som varit med i studiecirkeln. Man får ta del av glimtar ur deras liv och av deras tankar kring bildning och vad de lärt sig under åren. En av dem är Gun, som föddes 1931 på en ö i Mälaren. Det var knapert hemma och hon kunde inte utbilda sig annat än genom tre år på folkhögskola för att sedan arbeta med barn hela livet. ”Själv har hon alltid velat veta mera och då har Bonniers lexikon som fortfarande står i bokhyllan varit hennes bibel”. En annan är Inger, född 1948, som med bara åtta års skolgång bakom sig var förvånad över att de andra ville ha henne med i cirkeln som gav henne möjligheter till utveckling – ”Cirkeln i idé och lärdomshistotria öppnade en helt ny värld för mig”.
När jag läste boken påmindes jag om vad jag upplevde när jag var nyanställd på Medis i Mariehamn och kom till jobbet en kväll för att hålla kurs. Jag gick över parkeringen mot Medishuset och såg hur det lyste i alla fönster på tre våningar. I rummen på bottenvåningen skymtade jag i fönstren folk som satt vid sina bord djupt försjunkna i kursens tema. De allra flesta, även kursledarna, hade förstås varit på jobb hela dagen och hade sedan efter middagen hemma med familjen tagit sig till Medis för att gå på kurs för att lära sig något nytt. I ett rum visste jag att det var navigation de ägnade sig åt, Skepparexamen hette kursen. På tredje våningen åt ena hållet troligen något språk, åt andra hållet låg konstsalen, så där målade de. Det var en emotionell upplevelse – jag fick en stark känsla av allt det engagemang och allt intresse som samlades där innanför de tjocka väggarna. Att gå på kurs på Medis kan betyda väldigt mycket. Deltagarna kanske har drömt om att få lära sig ett nytt språk, att få tid och tillfälle att få utlopp för sina konstnärliga talanger, att få odla ett intresse som ger mening åt tillvaron. Att få jobba inom fria bildningen är ett privilegium!
Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn
