Jag tog hand om mitt barnbarn, 1,5 år, i en vecka under sommaren. Eftersom hon bor i Kanada ses vi inte så ofta, men när vi ses blir det längre perioder. Vi hinner komma in i vardagen med varandra. Småbarnsvardagen. Med tre barn har jag gått igenom småbarnstiden själv flera gånger, men att den är så intensiv hade jag nog gladeligen förträngt.
Perioden en förälder är hemma med sitt barn talar man ibland om som ”vara bara hemma med barn” eller ”föräldraledigt”. Som om det är ett sämre val och ganska enkelt och mindre krävande än att arbeta ”på riktigt”.
Efter många år i arbetslivet i olika miljöer och med olika arbetsuppgifter vill jag hävda att det tyngsta och mest ansvarsfulla arbete jag någonsin haft är under mina totalt ca 6 år som hemmamamma med småbarn. Det kräver fullständig närvaro dygnet runt, det finns inga veckoslut eller semestrar att tala om, det innebär ett ansvar som man ofta inte ens vågar tänka på och det engagerar en starkt både fysiskt och psykiskt. Utan avbrott. Det är tungt. Men det är samtidigt helt magiskt och underbart. Och utvecklande – både för barnet och föräldern. Dagarna är fyllda av nya upptäckter och upptåg, av mycket kärlek och skratt. Av känslor av alla de slag.
Jag frågar mig därför varför hemmåren inte ses som en merit i arbetslivet. Att ha många hemmaår på sin CV är idag en belastning, något man som arbetssökande behöver bortförklara. Vi talar också gärna om de här åren som en kvinnofälla. En fälla? Ett ord med stark negativ laddning. Är det då barnen som är det negativa som håller fast den stackars kvinnan?
Nej, förstås inte. Samhället behöver barn. Ekonomiskt är de en resurs, krasst sagt en råvara, inget samhälle kan vara utan. En resurs som genom förädling har potential att lyfta vårt land och se till att vi också i framtiden kan leva ett gott liv. Allihopa. Den arbetstagare som förvaltar och utvecklar värdefulla råvaror i näringslivet brukar vara högt värderad och välbetald. Vad är det då i samhällsekvationen som gör hemmaföräldrar till en minuspost? Som gör att föräldraledigheten ekonomiskt verkligen blir en fälla för hemmaföräldrar, i de flesta fall fortfarande kvinnor?
Det är här vi måste börja om vi vill lösa ekvationen till allas fördel. Vi måste se över våra värderingar och våra prioriteringar. Att sköta mänskliga resurser bör ju rimligtvis värderas minst lika högt som att sköta maskiner. Eller?
Jag tror att de flesta barn mår bäst om de får vara hemma sina första år. Leva i egen takt. Tids nog blir de tillräckligt stora för att ta sig an den stora världen. Men det får inte ske på bekostnad av föräldern, på bekostnad av hens möjligheter i arbetslivet. Hens insats hemma är också rent ekonomiskt guld värd för samhället och de erfarenheter hen gör under hemmaåren är en verklig merit i vilken arbetsuppgift som helst.
Jag stannade hemma och skötte våra tre barn tills de flyttade hemifrån. Ingenting gick upp mot att få följa deras uppväxt och jag hade förmånen att kunna det. Det var ändå ibland så att jag skämdes : ” men vad gör du egentligen?”
De är vuxna nu och har egna barn. Jag hade ett omväxlande stundtals tröttande men ett underbart jobb som hemmamamma som innefattade både sykunskap, konfliktlösning, ekonomi, trädgård, matplanering veckovis och mycket mer.Jag trivdes med hemarbetet och sparade mycket genom att laga mat av basvaror, sy och odla. Någon särskild pensionspeng får en som fostrat blivande samhällsmedborgare inte.
Som hemmamamma har man många roller. Man lär sig organisera, improvisera och fixa det mesta. Ta hand om både fysiska och psykiska behov, men också rent praktiskt sköta om det lilla företaget ”familj”. För att det ska fungera måste man vara både effektiv och kostnadsmedvetenhet, klara av att hålla många bollar i luften och ha social kompetens och vara en god teambuilder. Allt detta kompetenser som efterfrågas i de flesta arbetsannonser – men ändå räknas de inte riktigt då man utvecklat dem ”bara hemma”. Fast de rekryterare som varit där själv vet att uppskatta tidigare hemmamammor. Mer effektiv och framförallt motiverad personal är svårt att hitta!
Tack till alla er som kämpar på där hemma – ni är jätteviktiga! Inte bara för era barn utan också för samhället! Och – säger jag som nu redan mormor – tiden går fort och njut så mycket ni kan av blöta pussar och sönderkramade blombuketter ❤️!