Coronarestriktionerna lättar och flygbolagen ser ljuset i tunneln. Vi som bor under landningsbanan tar emot beskedet med blandade känslor på grund av ljudet, men skönt att saker verkar återgå till det mera normala. Eller vad kommer nu att vara det mera normala? Hur kommer våra flygvanor att ändra efter pandemin? Kommer vi att välja båt och tåg, eller kanske närmaste nationalpark?
Och när ska vi våga resa? Jag bokade i min iver en resa till Istanbul i juli då världen såg ljusare ut. Men sen kom tveksamheten, ska vi verkligen våga åka i september, ska vi åka till Turkiet där världen brinner för att vi skövlar och fortsätter konsumera och leva som vi gjort tidigare?
Men samtidigt vill jag inte sluta resa och tåg till Istanbul skulle kräva en väldigt annan sorts planering med djur och barn. Att flyga iväg för ett veckoslut har varit privilegierat på många sätt, lågflygbolagen har möjliggjort att flygande inte längre är en klar klassfråga där den med ekonomiska förutsättningar kan flyga. Tackvare Ryanair flög vi som unga Borgåbor till Riga, Irland, Aya Napa och resorna ändrade vår världsbild. Vi skapade förståelse för andra ställen, platser, värderingar.
Jag vill inte att denna möjlighet till resande går förlorad och med den alla värdefulla möten som skapar solidaritet i världen. Globaliseringen, den vill jag inte ska sluta. Turismen är en inkomstkälla för många (även om vi förstås också kan diskutera turismens negativa effekter). Men hur resa mera ekologiskt? Ska vi resa mera sällan? Eller ska vi välja färdmedel? Igår pratade någon på radion om båtskammen, att färjorna till Sverige är inte ett särskilt ekologisk alterantiv till flygen.
Jag tänker att det är nu staten borde ta ett större ansvar och reglera konsumenternas resevanor. Men flygskatt- betyder det då igen att det bara är rika som kan resa? Hur kombinerar vi dessa två- att resandet inte blir en klassfråga men samtidigt regleras på ett hållbart sätt, så att vi reser hållbart? Svaret på denna fråga är nog en av postkoronans största huvudbryn.
