Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.
Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.
Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.
Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare?
Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.
Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken.
Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.
Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.
Någon kommer att ta hand om också detta.
Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.
Så länge vi alla drar åt samma håll.
Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.
Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.
