Lära för livet eller lära av livet?

Jonas

Sanningar om historia

2 Feb , 2018, 20.58 jonasahlskog

 

Hur skall vi handskas med vår gemensamma historia? Frågan har fått en särskild relevans den senaste tiden i och med att det gått hundra år sedan inbördeskriget. Då vi diskuterar historia är oftast kunskapens objekt i fokus, alltså den förflutna livsvärld som historisk kunskap handlar om. Ett sådant fokus är också ofta på sin plats – det är ju trots allt anspråket på att ge tillgång till sanningar om vårt förflutna som skiljer historieforskningen från andra former av berättande. Men risken finns att vi samtidigt glömmer subjektet och frågan om varför granskningen av vår gemensamma historia är viktig för oss.

Kunde vi inte tänka oss att sanningarna om vårt förflutna är viktiga i sig? Så enkelt är det inte. För faktum är att ’säga sanningar’ bara är meningsfullt i förhållande till våra omdömen om vad som är värt att veta. Föreställ er till exempel någon som går omkring och säger sanningar i slumpvis ordning under lunchpausen: ’där står ett saltkar’; ’klockan är 11:46:49’: ’min t-skjorta har tvättats fyra gånger’; ’rosa är ljusare än rött’, osv. Ja ni fattar, allt han säger är sant, men vi skulle inte tycka att vår lunchkompis säger något meningsfullt och viktigt. Snarare skulle vi undra om han inte har ena foten på mentalsjukhuset. Detsamma gäller också för vår kunskap om historia – vilka sanningar vi berättar beror på vårt eget omdöme om vad vi anser vara viktigt och meningsfullt att veta. Och eftersom vårt eget omdöme alltid är med i berättandet, blir frågan om historisk kunskap direkt relaterad till frågor om vår egen självförståelse.

Om det här temat väcker intresse, så skall du komma till filosoficafét i Åbo på söndag. Då talar jag själv om dylika frågor utgående från min avhandling i filosofi som anknyter till ämnet. Alla är välkomna och inträdet är fritt. Och om du inte kan komma, kan du istället fördjupa dig i ämnet genom denna text.

Läs också

Kommenteringen är stängd.