I slutet av sommaren började jag följa med läget med restriktioner med nytt intresse: jag visste att sonens konfirmation stod för dörren och att smittspridningen gick upp i samma takt som det hela närmade sig. Han stortrivdes på skribalägret och såg fram emot konfirmationen. Men jag anade vartåt det lutade och förberedde honom på att det blir en konfirmation utan anhöriga i kyrkan.
”Är det sant?” frågade han och såg snopen ut.
Mycket riktigt. Några dagar senare kom brevet som bekräftade det hela: det skulle bli en streamad konfirmation utan anhöriga närvarande. Jag var förberedd, men trots det tog det mig hårt. Jag stod mellan rödvinshyllorna i Alko när jag läste mejlet från församlingen och kände hur tårarna började rinna. Oberoende av vilken relation vi har till kyrkan, om vi har en personlig tro eller inte, så är konfirmationen en milstolpe och en rit i en ung människas liv. Det är en markering som visar att man är på väg mot ett vuxet liv. Och den stunden vill jag som förälder dela med mitt barn. Eftersom vi valt att döpa honom vill vi också vara med om följande steg. Att följa det hela via en skärm är inte samma sak.
Några veckor senare kom det glädjande beskedet att två anhöriga per konfirmand fick delta. Aldrig tidigare har jag glatt mig så mycket åt att få vara med som jag gjorde då. Det är först när man står i beråd att gå miste om något som man inser hur viktigt det är.
Och när jag såg konfirmanderna gå i procession in i kyrkan, såg den naturliga högtidligheten hos dem alla, då steg tårarna på nytt. Det var en konfirmation som präglades av ett tilltal där konfirmanderna stod i centrum, och de verkade väldigt trygga i situationen. Jag torkade förstulet tårarna fler än en gång – av värme över ungdomarnas naturliga men ändå högtidliga förhållningssätt, av glädje över att få vara med, av tacksamhet över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.
”Någonting gör kyrkan och församlingen rätt år 2021 när de får ungdomar att trivas så här bra”, sa en av mammorna. Hon har så rätt i det.
Pamela Granskog är utbildningsbyråkrat och lättrörd mamma till en konfirmand
