Varje dag på väg till mitt arbete på Borgå folkakademi passerar jag Fredrika och Johan Ludvig Runebergs hem. Hemmet ligger granne med skolan och är idag ett museum som besöks av turister från när och fjärran. Här bodde storfamiljen Runeberg för långt mer än hundra år sedan – med fem söner lär det ha gått livat till i huset. Jag brukar leka med tanken hur det hade varit att få lära känna paret Runeberg, speciellt Fredrika har alltid fascinerat mig. Hon lär ha varit en lågmäld om också bestämd förespråkare för kvinnors rättigheter. Särskilt engagerad var hon i kvinnors rättighet till utbildning. På hennes tid var det ingen självklarhet att kvinnor fick studera, också Fredrika själv fick till en början stilla både läshunger och skrivlust i smyg. Med tiden kunde hon ändå börja engagera sig i det samhälleliga mer aktivt, så mycket hon nu hann vid sidan av allt hushållsarbete.
Vad hade Fredrika gjort om hon levat idag? Kanske hade hon varit journalist? Skulle hon ha skrivit engagerade tidningsartiklar eller kanske haft en egen Fredrikas blogg, där hon aktivt tagit del i samhällsdebatten? Hur hade hon sett på den oro vi upplever på så många håll i världen idag? Hur hade hon reagerat på flyktingströmmarna?
Jag går nu och då förbi Fredrikas fönster i sällskap av mina elever från Borgå folkakademi. Det är en färggrann livlig skara mestadels unga människor från hela världen. Många av dem har flytt krigets fasor i sina hemländer – Irak, Afghanistan, Somalia – och har nu funnit en trygg tillflyktsort här hos oss i Borgå. För en del är tryggheten tillfällig, för andra blir den en början på ett nytt liv. Vad det blir, beror på hur deras asylansökan avgörs. Väntan är lång. Och tung.
Vad hade då Fredrika tänkt om sina nya grannar hos oss på skolan?
Jag tror hon hade bjudit in dem på kaffe i sin trädgård, ivrigt lyssnat på deras berättelser från främmande länder och lärt sig se saker vi så lätt tar för självklara och givna – ur ett annat perspektiv. Jag tror hon hade varit nyfiken på deras kultur och sedvänjor och gärna kommit med som gäst då vi i skolan tillsammans lagar mat från våra elevers hemländer. Hon hade säkert blivit god vän med den unga flyktingeleven från Irak som ville veta det svenska namnet på alla blommor vi såg då vi i höstas tillsammans besökte torget. Hon hade säkert gärna smakat på den baklava som den äldre irakiska eleven tillagat och kanske hade hon bjudit på en hemmagjord Runebergstårta i gengäld. Jag tror Fredrika, men också Johan Ludvig, hade varit glada i sina grannar. Jag tror att de precis som vi lärare och övrig personal vid skolan, hade sett hur givande det är att få umgås med människor från så olika kulturer. Hur mycket vi lär oss av dem, men också hur mycket vi lär oss om oss själva tack vare dem.
Snart är det Runebergsdag. Då ska mina elever och jag gå och hälsa på Fredrika. Hoppas hon är hemma.
