Minnenas stig står det på en skylt på begravningsplatsen i Raumo. Jag tog inte just den parkgången, men visst gick jag på minnenas stig. Och jag insåg att det är just vad jag har gjort en stor del av denna min semester; jag har besökt platser som betydde mycket för min man och mig – en del har jag besökt av en tillfällighet, en del har jag medvetet sökt upp. Till de senare hör Raumo, min mans födelsestad som innehade en alldeles speciell plats i hans hjärta och som under årens lopp också kom att krypa in i mitt hjärta.
Vi besökte Raumo minst en gång om året, ofta i samband med den traditionella agilitytävlingen i anslutning till spetsveckan. Då gäller det inte bara för hundarna att klara av alla hinder, utan också för alla mattar och hussar att klä sig i spetsar för att kunna vinna pris för bästa dräkt – ett humoristiskt inslag som gör stämningen på tävlingen alldeles speciell.
Att följa minnenas stig är en bitterljuv sysselsättning. Samtidigt som det framkallar ljuva känslor från förr, skrapar det också på saknadens skorpa. En skorpa som trots tre år kanske inte är så tjock som jag vill intala mig. Jag söker upp alla de platser som var viktiga för honom, alla de ställen vi brukade gå till. Men samtidigt upptäcker jag nya platser, nya restauranger, nya underbara promenadstråk längs kanalen. De blir mina egna minnesspår och det känns bra. Jag upplever inte staden mera enbart med utgångspunkt i det förgångna. Jag tar min avsats där men går sedan vidare och ser att det finns annat bakom knuten.
Också min mamma försöker jag få att gå minnenas stig i sina tankar för att stimulera henne att prata. Jaså, säger hon med förundran om jag berättar något som hon har gjort men inte kommer ihåg. Till all lycka verkar det inte störa henne att hon inte kommer ihåg, hon verkar mest road och kanske inte helt övertygad om att det som jag berättar stämmer. Och ibland har det sina goda sidor att minnet sviker; hon har glömt att hon aldrig har tyckt om hundar. Fram till för något år sedan ville hon inte ha hundar nära sig. Nu pajar hon dem och det sprider sig ett saligt leende på hennes läppar när Kaxen tittar henne i ögonen och ger henne en puss.
Moa
