Typiskt också! Här har jag haft hela midsommarhelgen på mig och så plötsligt på söndag kväll när jag är på promenad med pojkarna (=hundarna) kommer jag ihåg att det är min tur att blogga följande dag.
Inte för att jag direkt legat på latsidan under helgen. Jag valde helt frivilligt att jobba med diverse dokument som måste vara färdiga innan jag inleder min semester mot slutet av veckan.
Ett av dokumenten handlade om explosionsskydd i vår nya slöjdsal. Jag hade skrivit in i min kalender att färdigställa det redan i början av maj men av någon anledning hade jag successivt flyttat fram datumet – sakta men säkert. Anledning var att ämnet kändes främmande och svårbegripligt. Jag hade visserligen en modell, men den var fylld av en massa tabeller med förkortningar och siffror och procenter som inte sade mig någonting, när jag försökte titta på dem mellan varven på jobbet.
Men nu när jag hade ro att sätta mig in i det hela tyckte jag till min förvåning att det var högst intressant, och jag kände en stor tillfredsställelse när förkortningarna och siffrorna öppnade sig för mig. Jag såg mig till och med le då det gick upp för mig att namnet på dokumentet, ATEX, kommer från franskans ATmosphères EXplosibles (en gång fransklärare, alltid fransklärare…).
Och det slog mig att det är just så här det ofta är; det som vi inte känner till, känns svårt och skrämmande. Men bara vi tar oss tiden att fördjupa oss, att ta reda på mera, att försöka förstå, då öppnar sig nya världar för oss. Och plötsligt förvandlas det negativa till något positivt.
Moa
