Bra rutet av Mats Löfström i lördagens Hbl! Inte för att han egentligen ryter, tvärtom är han mycket saklig och sansad. Men jag håller fullständigt med honom i hans funderingar kring yttrandefriheten – en frihet under ansvar. Yttrandefrihet betyder inte att man har rätt att säga vad som helst, det är faktiskt tillåtet att använda sunt förnuft och sila bort det värsta. Inte bara tillåtet skulle jag säga, det är obligatoriskt. Borde åtminstone vara det.
Vi kan förstås spekulera vart det sunda förnuftet tycks ha tagit vägen, men det för oss inte vidare. Vi måste ta tag i den situation som råder och säga ifrån. Som Löfström konstaterar är det ett arbete som måste göras dagligen både kring kaffebordet och i facebookflöden. Och naturligtvis i våra arbetsgemenskaper. Vi har ett samhällsansvar, både du och jag, att lyfta fram tolerans, respekt och medmänsklighet.
Som rektor är mitt ansvar naturligtvis ännu större. Det bara är så, att en ledares sätt att uttrycka sig smittar av sig på omgivningen. Det fick jag mig bevisat häromdagen, då en av mina medarbetare kom på sig med att använda ett av mina favoritutrop – till all lycka inget farligt sådant.
– Där ser ni! Man börjar härma den som har makt, konstaterade han med glimten i ögat.
Men det behöver inte alltid handla om personer i en högre position, oftast handlar det om människor i ens närhet som man umgås med och som man börjar anpassa sitt uttryckssätt efter. Därför har vi på sätt och vis alla makt. Jag önskar att vi kunde använda den makten med förnuft. Ett sunt förnuft. För det har vi väl alla ändå?
Moa
