Lära för livet eller lära av livet?

Jonas

Lyckans former

8 aug , 2016, 12.03 jonasahlskog

 

Den kända första meningen i Anna Karenina lyder: ”alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olyckliga på sitt eget vis.” Andemening är att lyckliga familjer inte är fruktbart material för en romanförfattare. Följaktligen fortsätter romanen direkt med ett konstaterande: hos familjen Oblonskij var livet i ett tillstånd av förvirring.

Tolstojs tanke om lycka är tilltalande på många sätt. Då vi tänker på lyckan ter den sig som formlös; den består inte av någon enskild handling eller händelse. Snarare är det typiskt för exempelvis lyckan i en parrelation att man inte kan peka på något enskilt som den gemensamma lyckan skulle skapas av. Frågan rör sig här även på ett begreppsligt plan. Om vi kunde peka på något enskilt, så skulle detta i sig kanske leda till att vi ifrågasätter vår lyckas verklighet – hur bra har vi det egentligen om lyckan hänger bara på det där?

Olyckan är däremot inte alls formlös. Snarare är det så att den olycklige ofta kan räkna upp en hel rad med enskilda saker som hens olycka består av: arbetslöshet, sjukdom, misslyckanden, brustna relationer etc. Det verkar alltså föreligga en risk, som Tolstoj implicerade, att historier om lyckliga familjer blir platta och innehållslösa medan den olyckliga familjen alltid kan bjuda på saftiga berättelser.

Författaren Vladimir Nabokov börjar sin novell Ada med en replik till Tolstoj: ”Alla lyckliga familjer är mer eller mindre olika; alla olyckliga familjer är mer eller mindre likadana.” I sin självbiografi vill Nabokov också uppvisa lyckan som en form av intim och partikulär kunskap. Han talar, utan att nämna henne vid namn, till sin fru och skriver: ”åren går, min kära, och nu vet ingen annan det som du och jag vet […] vi skall aldrig glömma, du och jag […] broarna där vi satt timtals och väntade med vår lille son […]”

Jag är inte säker på hur Nabokov skall förstås, men jag tror han vill påpeka att frågan om lyckan inte är oberoende av om vi betraktar livet ur lyckans eget perspektiv eller inte. Ur olyckans perspektiv verkar den lyckliges liv enbart bestå av ett liv som saknar alla de tragedier som drabbar den olycklige. Genom denna negativa bestämning ter sig förstås lyckan som något formlöst: den lycklige blir en sorts sömngångare som leende vaggar omkring i sin konturlösa vardag.

Inifrån lyckans perspektiv är livet däremot inte alls uniformt och obestämt. Snarare består lyckan just i identifikationen och bejakandet av alla de partikulära saker som vårt gemensamma liv innehåller. För den olycklige verkar det som om det vore egalt vad de lyckliga i praktiken gör – de är ju lyckliga ändå. För den lycklige är dock ingen enskild sak ovidkommande, inte ens väntan, eftersom allt är en del av hens lyckliga liv. Det enskilda innehållet i ett lyckligt liv bejakas, vilket är en helt annan attityd än den likgiltighet som den olycklige tycker sig se.

Om denna läsning har något för sig, verkar Nabokov ha gjort ett avslöjande. Tolstojs idé om lyckan var inte alls allmängiltig, utan enbart en sanning om lyckan ur den olyckliges perspektiv.

Min sommarläsning utgörs ofta av nummer av London Review of Books som jag inte hunnit med under vinterhalvåren. Reflektionerna i denna text inspirerades av Michael Woods fina recension av Vladimir Nabokovs Letters to Véra i LRB 20, 2014. Citaten är mina egna översättningar från Woods engelska text.

Kommenteringen är stängd.