Livslärd

I texten ”Bildning är ett självändamål” (HBL, 3.4) skriver Marianne Lydén upplysande om regeringens nedmontering av bildning och utbildning i Finland. Med Lydéns träffande formulering tycks regeringen ”utgå från att samhället finns till för näringslivet och inte för människorna”. Det är därför alldeles följdriktigt att man slaktar utbildningar som snarare tycks bidra till medborgarnas välmående än näringslivets tillväxtsiffror. Som Lydén framhåller uttrycker regeringen med detta en mycket skev syn på samhället och samhällsnyttan – en syn som även kritiserats av representanter från näringslivet.

Regeringen har också anammat en rätt bisarr hållning till sina egna nedskärningar. Lydén citerar finansminister Stubb som nyligen berömde undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen för ”det arbete hon varje dag gör för att främja bildning, utbildning och kunskap”. Man undrar då om Stubb syftar på när Grahn-Laasonen ”främjat” det finska kunnandet med de största nedskärningarna av universitetsväsendet i Finlands historia. Samtidigt som regeringen lever i någon sorts självförnekelse om nedskärningarnas konsekvenser, uppvisar de utåt sett en attityd som närmast uppviglar folket till bildningsförakt. Som Lydén skriver ”SSS-männen förargar sig över ”all världens docenter” och andra som latar sig på somrarna och har mage att påpeka att regeringens beslut strider mot grundlagar och annat tjafs.”

Lydén redogör tydligt hur regeringens bildningsförakt visar sig i praktiken. Till exempel då beslut fattas som, uppenbarligen till regeringens egen överraskning, strider mot grundlagen och internationella avtal. Eller då okunskapen visas i regeringens påstående att Finland är ett jämställt land, då rasism och xenofobi inte tas på allvar, då gymnasiets allmänbildande funktion försvinner osv. Trots detta finns bildningsidealet fortfarande i partiernas egna principer. Men som Lydén påpekar tycks idealet ha blivit enbart ett ornament som används i festtal för utvalda. Hon avslutar sin text med ett tips till Samlingspartiet, som tidigare kallade sig Bildningspartiet: ”Bildning behöver inte motiveras med nyttoaspekter. Bildning är ett självändamål.”

Kritiken av regeringspolitiken träffar rätt, men samtidigt ger Lydéns text anledning att fundera på själva idén att ”bildning är ett självändamål”. Den här idén förekommer ofta i samhällsdebatter om utbildningspolitik, och den används vanligen som en motbild till tanken att bildning är motiverat såtillvida den bidrar till samhällelig eller ekonomisk nytta. Den ena sidan i debatten hävdar att nu, i dessa kärva tider, måste vi skära i bildningssektorn eftersom den är kostsam och saknar klar nytta för samhället och ekonomin. Den andra sidan håller i princip med – bildningen är inte nyttig – istället hävdar de att bildningen inte skall utvärderas som ett medel för samhälleliga och ekonomiska mål. ”Onytta” kan alltså inte vara ett legitimt skäl till att skära i bildningen; ett sådant argument visar bara att man inte förstått bildningens sanna natur som självändamål.

Problemet är att självändamålsidén är en reträttposition. Först erkänner vi: nej, att vara bildad (ofta sett som kunskaper inom humaniora) är inte nyttigt för samhället och ekonomin i samma utsträckning som en ekonom- eller ingenjörsutbildning. Så är det inte då bäst att säga att bildning inte ger oss nytta alls, utan enbart sitt eget värde: det goda i att vara bildad? Med andra ord är vi så indoktrinerade i ett visst tankesätt om vad som egentligen är nyttigt att vi inte ens kan tänka att bildningen har nytta om den inte ger nytta i termer av ekonomisk tillväxt. Självändamålsidén för alltså med sig ett trångsynt sätt att förstå frågan om ”nytta”. Istället för att analysera vad som verkligen är nyttigt i mänskligt liv, och hur bildning är relaterat till den här frågan, överlåter vi hela nyttobegreppet till dem som anser att all egentlig nytta är av den ekonomiska sorten. Vi ger med andra ord upp kampen om hur ”nytta” skall förstås innan diskussionen ens har börjat.

Med självändamålsidén svalde vi också kritiklöst idén att bildning de facto inte är nyttig för ekonomisk tillväxt. Men den frågan är inte heller avgjord, och i tidskriften Ikaros (3/2015) diskuterar filosofen Sharon Rider aktuell forskning som visat på de goda ekonomiska effekterna av ett rikt kulturliv. Så vi borde alltså inte heller handfallet acceptera antagandet att bildning saknar ekonomisk nytta.

Men verkligt bedräglig är självändamålsidén eftersom den inte gör rättvisa till den skillnad som bildning gör i mänskligt liv. Idén inbjuder istället till att förstå bildning som en särskild kunskap som det anses att den bildade människan skall besitta. Hon kan citera Tolstoj, talar belevat om impressionismen, redogöra för traditioner och historiska händelser, osv. Sånt skall en bildad människa känna till, och att vara bildad är något gott i sig. Bildningens kunskap är som en skinande diamant i en ask – att ens fråga vad du skall ha den till betyder att du inte uppskattar diamantens glans.

Förstås har självändamålsidén också goda användningar. Exempelvis då vi försöker få ett barn att förstå det viktiga hos något som den ännu inte begriper. Men vi skall också försöka förstå bildningens nytta, och då måste vi släppa tanken att bildning enbart utökar vår kunskap om enskilda saker. Bildning är något mycket mera radikalt: med bildning förändras hela vårt sett att uppfatta och förstå den värld som vi lever i. Bildning är inte något som bara läggs till vår tidigare existens – den öppnar våra ögon för att se saker som vi aldrig sett eller förstått förut. Ett bra exempel på vad en sådan förändring kan innebära gavs av filosofen Hugo Strandberg som talade under rubriken ”Vad är bildning bra för?” vid Folkets bildningsförbunds diskussionstillfälle i Karleby 7.2. Strandberg påpekade att en skogspromenad är något helt annat för den som har kunskap om växter och djur, och att titta ut genom fönstret är en annan sak för en ornitolog än för den som inte är det. Och detta gäller även för den traditionella bildningen inom konst, kultur och historia. Exempelvis: det är inte samma sak att se en debatt i riksdagens plenum för den historiskt bildade som den som inte är det. Bildning öppnar alltså nya dimensioner i den mänskliga tillvaron. Kan det finnas något vars nytta för mänskligt liv är större?

allmänbildning, bildning