Blir det som present? undrade blomsterhandlaren. Ja, till mig själv. En vändagsbukett. Fast det sista sade jag inte högt. Men jag kände för att skämma bort mig med en stor bukett tulpaner vändagen till ära. Visst är det väl bra att vara vän också med sig själv?
Det var min man som lärde mig tycka om blommor. Han köpte stora underbara buketter till mig, inte bara tio tulpaner eller rosor – 30 skulle det helst vara. Och han njöt minst lika mycket av dem själv.
I mitt barndomshem köptes det inte blommor i någon större utsträckning. Min mamma tyckte att det var alltför konventionellt och min pappa tyckte inte att man skulle ”hassa” på något så förgängligt som snittblommor. Därför var det böcker som gällde när vi gick på bjudning, bokhandlare som min pappa var. Och jag tror nog att böckerna uppskattades. Själv tycker jag fortsättningsvis om både att få och att ge böcker.
Men visst är det också trevligt med blommor, de lyser upp tillvaron och gör en glad till sinnes. På samma sätt blir jag glad när jag ser min arbetskollega komma till jobbet i sin knallgula vinterjacka; hon är som en tussilago som sticker upp ur asfalten. Som invandrad från ett land strax söder om oss förundrar hon sig storligen över att butikerna här är fyllda av enbart mörka och svarta vinterkläder. Och hon har inte helt fel. En snabbtitt i tågvagnen där jag tillbringar mina morgnar och eftermiddagar förstärker insikten; på 55 platser sitter det 54 mörka vinterkappor. Bara en beigefärgad bryter raden. Är vi verkligen så här rädda för färger eller vad handlar det om?
Moa
