”Vad håller jag på med?” Det är den återkommande frågan i ett kapitel i Birgitta Bouchts bok Det brinner en eld (fr. år 2000), om skrivandets våndor. Jag nickar igenkännande vid varje punkt i just detta avsnitt även om det jag själv skall prestera är vetenskaplig text, inte skönlitteratur. Men skrivprocessen – och alla dess outgrundliga hinder – de är av allt att döma desamma!
Aldrig (små)städar jag så mycket som nu, eller tror att jag måste få undan allt byk en bestämd dag! Aldrig vandrar jag så målmedvetet ut på stavgång, eller provar ett nytt, eller möjligen ett gammalt, matrecept, trots att jag inte alls är särskilt intresserad av matlagning. Aldrig läser jag så mycket i marginalerna till det jag egentligen borde fördjupa mig i. Jag stickar, virkar, målar, fotograferar, gör inlägg i sociala medier – eller vandrar omkring med tom, stirrande blick. Mitt samvete säger: ”Sätt dig för Guds skull ned och skriv!” Jag svarar: ”Jo, snart. Jag skall bara se nyheterna på tv först, och diska och hänga byk och föra ut ´roskis´och ringa ett samtal och sköta epost och vattna krukväxterna – men sen, sen skriver jag!”
Jag drabbades visserligen av en yrselsjukdom för en tid sedan , den gör sig påmind ibland, och den är de facto ett egentligt hinder för skrivande, omöjliggör läsande och arbete vid dator då och då. Men för övrigt – när jag mår hyggligt bra: ”Vad håller jag på med?” Irrar omkring i ett töcken av tankar? Jag har gett mig in i, eller snarare återupptagit, ett forskningsprojekt och det är – i själva verket – så inspirerande att ta del av vad andra skrivit, sagt, hävdat, funderat och forskat fram. Det är att upptäcka, att hitta skatter, att låta sig hänföras och att sätta ord på det. Att reflektera vidare. Att skriva.
Så, bara jag sett tv-nyheterna först så, då, då börjar jag! Faktum är att mitt i alla dessa vardagssysslor, som förvisso ibland får helt omöjliga proportioner, så händer det att någon undangömd vrå i mitt medvetande ”parallell-jobbar” med mitt studieämne. Åtminstone tror jag det. För plötsligt dyker det upp någon tanke som är användbar – eller som jag just då tror att skall visa sig vara användbar. Den flyter upp som ur strömmande vatten, lägger sig överst och vill bli räddad. Och då gäller det att nappa tag i den. Och skriva. Jag ramlade nyss över en ”februari-dikt” av Tomas Tranströmer och fick för mig att den kanske handlar om just detta – att vakna upp och få syn på ljuset – när det ibland skingrar dimmorna:
”Ansikte mot ansikte
I februari stod levandet still. /Fåglarna flög inte gärna och själen / skavde mot landskapet så som en båt / skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid. /
Träden stod vända med ryggen hitåt. / Snödjupet mättes av döda strån. / Fotspåren åldrades ute på skaren. / Under en presenning tynade språket. /
En dag kom någonting fram till fönstret. / Arbetet stannade av, jag såg upp. / Färgerna brann. Allt vände sig om. / Marken och jag tog ett språng mot varann. ”
(Tranströmer, Ur Den halvfärdiga himlen, 1962)
Kerstin Romberg
