I min arbetsvardag på en mångkulturell folkhögskola får man verkligen användning för alla språkkunskaper. Själva skolan är trespråkig (engelska, svenska, finska, i den ordningen) och det går ju naturligt att hoppa mellan språken i olika small talk-situationer under dagen.
Tyskan har jag också haft viss nytta av, och är än idag glad över att ha hållit liv i de språkkunskaperna efter studenten. Under studierna vid Helsingfors uni gick jag en grundkurs i swahili med tanke på en resa till Kenya och Tanzania för gradun som blev färdig år 1985. Det var trettio år sedan, men visst finns en del fraser kvar i minnet, och dessa har jag använt på Lärkkulla med afrikanska studerande.
Nu är det dags för ett nytt språkligt äventyr, det sjätte språket: ryska. Ingå medborgarinstitut erbjöd passligt en nybörjarkurs, och i september började ett tiotal förväntansfulla och bildningssugna vuxna på kursen. Gruppen var ganska heterogen både ålders- och kunskapsmässigt, från oerfarna ungdomar till deltagare som jobbat med ryssar och t.o.m. bott i Ryssland.
Hur har kursen gått såhär långt? Nå, inledningsvis kan jag säga att det är bra att utmana sin hjärna, som tvingas arbeta och använda hela sin kapacitet för att man ska hänga med på timmarna. Varje gång har jag känt mig glad och stimulerad efteråt…men det är för tidigt att säga om jag verkligen lärt mig något som kommer att fastna för en längre tid.
Ryskan bjuder på tuggmotstånd för en nybörjare – här några exempel på frågor som sysselsatt mig:
- Hur lära sig det krångliga kyrilliska alfabetet med 31 bokstäver där bara en del är desamma som vi är vana med, resten är sk. falska vänner och helt egna ryska bokstäver?
- På vilket sätt håller jag reda på substantivens genus: maskulinum, femininum och neutrum?
- Och hur i all världen skall man förstå rysk slang som inte ens andra ryssar alltid begriper?
Min lärstrategi för ryskans del har tillsvidare varit att omedelbart använda de fraser och uttryck som fastnat i minnet. Jag känner mig privilegierad som har möjlighet att skicka iväg små testballonger med försök till small talk på ryska, i matkön under lunchen, i mötet med kursledare eller när någon rysk studerande kommer in i kansliet. Ibland får jag ett leende till svar, följt av en obegriplig fras som gör att jag måste slå över till engelskan. Si och så, nitsjivo, alltså med framgångarna hittills.
Den finlandssvenska journalisten Anna-Lena Laurén, som till fullo behärskar det ryska språket och som alltid skriver intressanta reportage från grannen i öster, kommer i sin bok De är inte kloka de där ryssarna med många lärorika iakttagelser. En är att Västs kunskaper om Ryssland är mycket större än själva förståelsen. Därav bokens milt ironiska rubrik: ”Ju mer man läser in sig på Ryssland, desto mer brydd och förvirrad blir man” konstaterar Laurén.
Att bli förbryllad, förvirrad av ett land som är så nära men ändå så annorlunda. Kanske här finns ytterligare en motivationshöjande faktor att lära sig ryska. Genom att lära sig grunderna i ryska lär man sig inse hur litet man vet, men ändå tillräckligt för att visa litet vardaglig respekt i de spännande mänskliga möten som ännu väntar bakom hörnet.
Björn Wallén
