Svenska dagen! Visst känns det rätt att uppmärksamma modersmålet på olika sätt. Det är de facto det viktigaste verktyg vi har i livet, och det gäller förstås oberoende av vilket tungomål i världen som råkar vara ditt första språk. Just modersmålet är det enda gemensamma språk som finns på vår jord, har någon klok person sagt. Modersmålet är också det sista språk vi bär inom oss. Det sista vi har, våra känslors tilltal. Alla språk vi lär oss senare, som vuxna, dem tappar vi bort i livets slutskede. Just nu kämpar en av mina vänner med att hans närmaste anhöriga, som behöver vård, skall kunna få sin vardagliga omsorg på sitt modersmål, eftersom hon inte längre kan uttrycka sig med hjälp av något annat språk. Det är hjärtskärande att inte bli bemött på det enda språk man har kvar när man är som mest beroende av andras hjälp och förståelse.
Att lära sig att uttrycka sig så nyanserat som möjligt är väsentligt redan när vi är barn. Jag har svårt att se att grundskolan – eller vilken annan skolform som helst – skulle kunna ha en viktigare uppgift än den. Tappar vi språket så tappar vi identiteten och förmågan att förmedla det vi önskar berätta eller informera om på ett adekvat sätt. Det här är i och för sig gamla sanningar, men inte mindre viktiga för det.
Konst, bl.a. litteratur och läsning övar uttrycksförmågan. Därför är de som har språket som sitt arbetsredskap viktiga för varje kultur och dess möjlighet att vara en levande del av samhället; journalister, författare, lärare, skådespelare, regissörer och andra utpräglade ”ordbrukare”. De, som använder orden för att återge, berätta och gestalta skeenden och känslor. De kan sätta ord på mångas erfarenhet eftersom det som beskriver människans levnadsvillkor på djupet, det är gemensamt för var och en av oss.
Svenska dagen är allas vår dag – men jag vill fästa särskild vikt vid de finlandssvenska författarnas betydelse. De skapar en vital del av vår framtid. Jag vill här citera en av dem, denna gång Gungerd Wikholm, som är både journalist och lyriker. Lokala förankringar får breddad betydelse i själslandskapen. Att Stenkulla vägskäl ligger några km härifrån, det har liten betydelse. Dikten som följer ingår i samlingen Ur vattnets arkiv (1993).
Under lönnen vid Stenkulla vägskäl
eller under kastanjen i Kirchheim, nådd av suset:
vått glider bilder och vanföreställningar
lätt ett bortkastat papper i en ström
Skrivet med penna av blyerts en gång:
ordet ”något” som är trevande och klart
En ramsa i munnen att minnas och glömma
En liten flicka har en röd cykel
och en opunkterad dröm
En hel sommar, en hel vinter och
hela havet i sin snäcka
Det rullar långsamt in i hennes öra
Med hjälp av Gungerds dikt önskar jag er en glad svensk dag!
Kerstin Romberg
