För flera år sedan fattade jag ett beslut – alltid svenska. Alltid uppmuntra när någon försöker, aldrig ge upp, aldrig bli ilsken. Och ifall motparten inte kan svenska frågar jag alltid om det är möjligt att vi kommunicerar på olika språk – hen på finska och jag på svenska. Det fungerar så gott som alltid.
Men det ska sägas att det finns flera ställen som levererar. Jag är imponerad av Helsingfors stad. Från löneräknare till jurister och sekreterare – alla har försökt svara på svenska. Ibland beklagar de att det går lite knaggligt, men det är så sällan de får öva. Och jag ler, uppmuntrar och berömmer.
Häromdagen satt jag på ett möte med representanter från flera olika verk inom staden. Efteråt vände sig en av mötesdeltagarna till mig. ”Det är första gången under alla mina år i staden som jag hör någon tala svenska på ett möte. Det är bra. Du ska fortsätta med det”, säger han.
Jag tackar och fortsätter.
En annan instans som levererar är Helsingforspolisen. Tidsbristen leder till att jag en vacker höstmorgon felparkerar utanför polishuset i Böle. En polis lutar sig mot dörrkarmen när jag kommer in för att förnya passet.
– Haluatko tienata 60 euroa? frågar han.
– Åhhh, har jag parkerat fel? kvittrar jag med oskyldiga ögon.
– Mmm.
– Var ska jag parkera och var får jag pass? frågar jag.
– Radiogatan fyra och pass du får her, säger han.
Han får en slängpuss som tack. Väl framme vid passdisken säger killen bakom glasrutan att hans svenska är dålig, men att jag kan tala svenska och han finska. Så gör vi. Efter en stund säger han: ”Det blir fyrtioåtta euro. Du hämta den på R-kiosken.” Jag tackar och berömmer. ”Ha en pra veckoslut”, ropar han efter mig när jag går.
Han får flera slängpussar.
Nu tänker jag inleda kampanjen Svenska slängpussar. Är du med?
