Solsken och västlig vind. Kråkor som kraxar. Vaknar långsamt, som varje morgon, av ivrig hund som sitter och tittar på mig. När jag öppnar ögonen blir hon alltid lika jätteglad, hoppar upp i sängen och slickar mig på handen. Sen går hon till dörren, tittar djupt i mina ögon och gnäller lite.
Livet på sommarstugan har sin egen rytm. Den är ganska enkel, och kanske därför längtar jag efter den under årets andra månader.
Jag börjar varje morgon med ett dopp.
Sedan frukost.
Tända brasan.
Med frukostteet och smörgåsen framför mig öppnas dagens möjligheter.
Jag tänker att detta är kroppens skola. Här, på landet, gör jag nästa bara såna saker som jag har lärt mig utanför skolbänken.
Laga mat, simma, cykla. Snickra, hugga ved, bada bastu. Renovera, bygga om. Försöka spå dagens väder. Plocka blåbär. Promenera.
Inget skolan lärde mig. Nej, faktiskt inget sånt som ens riktigt går att läsa sig till.
Inom den fria bildningen talar vi gärna om learning by doing, att lära sig genom att göra. Det är svårt att lära sig cykla genom att läsa instruktioner i en bok. Liksom det är svårt att lära sig en massa andra saker med mindre än att man prövar på dem, lär av misstagen.
Jag försöker inte kritisera teoretiskt lärande, trots allt är ju till exempel ett par av sommarens njutningspunkter att ligga i hängmattan och läsa, eller filosofera. Att grilla, dricka lite vin och se på solnedgången.
Här tänker jag att det kanske i ännu högre grad handlar om learning by being. Att lära sig att vara, att lära sig genom att vara.
Det är en konst. En balansgång mellan att göra ingenting (semester) och att få saker gjorda (huset behöver alltid åtgärder). Efter några veckor är det som om kroppen hittar in i rytmen. Som om den mindes.
