En liten Facebook-uppdatering satte igång en snöbollseffekt, nej en tsunami av protester. Kanske var det nyhetstorkan i juli som gav upphov till en så stark reaktion. Eller kunde man tänka sig att den där folkliga ryggmärgsreflexen fanns djupare, som en stark underström i det som formar våra kulturella och nationella identiteter?
Solen gassar, och folk dras till medborgartorget för att delta i Manifestationen. Ja, det är ju skillnad mellan en demonstration och en manifestation. Det sades att den förra samlar folk för att uttrycka åsikter MOT något, medan den senare vill mobilisera folk till att uttrycka sig FÖR en sak. Men både NEJ- och JA-sidan behöver kommunicera i en vital demokrati.
Har på känn att dialog och kommunikation är en bristvara, trots alla gammel- och nymediers massiva svallvågor. På vägen till torget ser jag riksdagen inpackad i höga byggbarrikader, och hinner tänka att det möjligen finns en symbolik i att barrikaderna står runt det finska stenparlamentet. Barrikader kan ju både betyda att stänga in eller öppna upp, vara ghetto eller frirum för opinioner.
På torget står ett folkhav bildligen på barrikaderna för ett mångkulturellt Finland. Solen är inte det enda som värmer idag. När jag kommer till torget talar Eva Biaudet på svenska om vikten av att kämpa för mänsklig värdighet och kulturell mångfald i vår republik, och hennes taltur möts inte av burop utan av en applådåska.
Ju närmare scenen man kom, desto högre temperatur på engagemanget. När sannfinnen Matias Turkkila äntrade scenen, möttes han av rungande slagord och burop som överröstade hela performancen. Jag stod cirka fem meter ifrån scenen då, och kände blandade känslor. Turkkila sade att han inte gillar rasismen i samhället, att den är motbjudande. Så varför inte lyssna först, och sedan utvärdera talet?
Moralisk indignation är en känsla som behöver gå två steg längre: från känslomässig reaktion till handlande aktion, och därifrån ännu till långsiktigt förebyggande proaktivitet. Rasismen utrotas inte genom att människors reaktioner krockar. Den utplånas inte heller av enskilda handlingar. För att komma till roten med problemet måste man jobba proaktivt och uthålligt.
Börja med småbarnsfostran i hemmen och på dagisar. Fortsätt uthålligt i grundskolans klassrum, och inom olika inkluderande fritidsaktiviteter för barn och unga. Bland vuxna behövs reell inkludering och mångfald inom arbetslivets olika branscher, annars upprätthåller vi ett segregerande system. OIika föreningar och kurser som erbjuds inom den fria bildningen kan också fungera som kanaler till ett öppet och demokratiskt samhälle.
En bekant till mig, biskop Irja Askolas uttalande fick rungande applåder: Nu måste vi börja diskutera på riktigt och samtidigt möta våra rädslor. Och just här fick jag en insikt – i stället för att tala om dialog, praktisera den med alla du möter. Möt dina fördomar och rädslor, utmana dina inre demoner som simmar där djupt under ryggmärgsreflexen.
Det började med en FB-uppdatering, som samlade folket på torget. Träffade på torget en Lärkkulla-alumn som ursprungligen kommit från Nepal, vi log mot varandra i tyst samförstånd och hann även utbyta några tankar. Självklart att Finland är mångkulturellt. Den som förnekar detta förnekar realiteterna, det sanna Finland.
Björn Wallén
Så där lite som då homo sovjetucus skulle dansa i Sovjetunionen? Homo Multiculiensis, visst klingar det bra.
Ja redan i Sovjetunionen fanns det en mångfald av etniska grupper, som ännu existerar i Ryssland – bara i Sibirien finns tjuktjer, korjaker, jukagirer, itelmer och nivcher, altajer och tuviner, tatarer, nener, Ener, nganasaner och Selkuper, evenker och Evener, chanter och manser. Mongolfolket burjater, Nanajer, Ultjer, Udegejer, Oroter, Oroker och Negidaler…. Homo sovjeticus fanns nog bara i kommunistledarnas fantasi, medan Homo Multicultiensis överlevde t.o.m. Stalins terror.