Jag tycker att mitt liv cikulerar mycket kring laddare. Mest försvunna eller glömda laddare. Det är datorladdare och telefonladdare och ipadladdare och barnets laddare och jobbtelefonladdare. Alltid är det någon laddare som fattas och då är en ”kanal” tyst, dvs. då funkar inte min vanliga telefon på en hel dag eller så funkar inte min jobbtelefon.
Och vad känner jag då? En tomhet. Jag hänger inte med, jag blir efter och utan kontakt. Jag kan inte jobba ordentligt utan min datorladdare. Och då tänker jag vidare att är det såhär vi vill ha det? Att jag har blivit helt beroende av mina laddare, för utan mina laddare funkar inte mina ”kontaktinstrument” till omvärlden. Att en sladd med en liten kloss kan bli så viktig? Är det sunt?
Eller kunde jag istället tänka att så skönt då min laddare försvinner för en dag. Att nu behöver jag inte vara uppkopplad. På sommaren och veckoslut javisst, då går det- men i vardagen känns det svårt. Jag vill nog gärna själv vara den som väljer om jag ska koppla bort eller inte, inte att det är beroende på om jag har min laddare med eller ej.
Kanske det bara är att inse att vi nu i det vardagliga livet behöver laddare, att vi helt enkelt är beroende av dendär sladden. Att sladden styr mitt liv. Och laddar livet.
