Det var spetsgardinerna i sommarhuset som fick mig att vakna till. Sen kom pelargonerna. Rosa pelargoner. Kan ålderstecknen bli tydligare än spetsgardiner och rosa pelargoner?
I det här skedet börjar tecknen bli otaliga. För att inte säga oräkneliga.
Efter att en gång i tiden ha tillhört gruppen som kallades ”valpisarna” i lärarkollegiet inser man plötsligt att man varken är ”ung” eller ”lovande” längre. En ny generation valpisar tar plats i samhället.
På dagistrappan möter man en mamma som ler och säger: ”Hej. Minns du mig? Du var min lärare i gymnasiet.” Och så ler man snällt medan man febrilt funderar på hur nån som en gång suttit i ens klassrum kunnat bli mamma över en natt.
Men så är det de egna barnen som växer. Plötsligt är båda självgående och rör sig på egen hand. Dessutom kommenterar de ens utseende. ”Alltså du har börjat styla till dig så. Färga håret. Och lacka naglarna. Ska du ha den hårfärgen resten av livet? Snart sminkar du dig väl ännu mer än tidigare. Kan jag få tillbaka min gamla mamma?” säger dottern. Och så vägrar hon ta på sig kläder som mamma valt.
Så upptäcker man allt fler drag av sin egen mamma hos sig själv. Plötsligt hittar man sig själv i köket en tidig lördagsmorgon med semlor på jäsning och kaffekokare som puttrar. Allt det där som ens egen mamma sa att hon njuter av och som man inte förstod ett dyft av som barn.
Och plötsligt minns man den där ena elevtexten som handlade om ungdomars syn på hur det är att bli äldre. ”Mina föräldrar har goda vänner. Men de träffar sina vänner max en gång per månad. Vad är det för vänner? Hur kan man kalla någon som man träffar en gång i månaden för goda vänner?” Och så inser man att det gått inte bara en, utan flera månader sedan man träffade vänner över huvud taget.
Och då har vi inte ännu kommit till lutfisken med vitsås som plötsligt smakar gott. Och det där sättet att vika in kjolen under sig innan man sätter sig ner. Exakt så där som gamla tanter gjorde.
Och nu vet jag vad som väntar mig. Det berättade min professor för mig. Jag mötte henne en kulen höstdag och vi växlade några ord.
”Nu börjar mina första studenter bli pensionärer”, sa hon.
Och jag insåg att jag har ett nytt skede att invänta. Det lurar strax bakom hörnet.
Ålderstecken nr 1. Spetsgardiner och rosa pelargoner. I mitt eget sommarhus.
