Vi har kommit till slutet av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Jag läser det sista kapitlet och dottern lyssnar andäktigt. Vi har sett bröderna skiljas åt för att återförenas i Nangijala. Vi har ridit genom Körsbärsdalen och sett sorgen i Törnrosdalen. Vi har stridit mot Tengil och sprungit undan Katla. Och vi har känt Skorpans vånda när han ska ta Jonathan på ryggen och hoppa. Dottern har förundrats, våndats och spänt följt med.
”Tänk! Det sista vi hör Skorpan säga är Jag ser ljuset. Jag ser ljuset!”, suckar dottern.
”Och där, framme vid ljuset, står farfar Mattias i sin äppelträdgård och väntar på Jonathan och Skorpan när de kommer till Nangilima”, tillägger jag.
”Ja, det gör han”, svarar dottern eftertänksamt.
”Just så där tror jag att mommo står och väntar på oss. I en äppelträdgård står hon och funderar på när vi ska komma”, säger jag.
”Men vet du vad. För henne känns det som två dar innan vi är där, men för oss är det 99 år”, svarar dottern med en visshet och förtröstan som bara en 7-åring kan ha.
Kan man förklara evighetsperspektivet enklare? 99 jordiska år är två himmelska dagar. I himmelska år räknat har vi saknat mamma/mommo 30 minuter, jordiskt räknat blir det ett år.
På alla helgons dag tänder vi ljus. Vi tänder för mommo, för alla andra som gått före oss, för den saknad och tacksamhet som finns kvar. Vi tänder både hemma, vid graven och i kyrkan. Vi delar ljuset med alla andra som lever med sorg. Men ljuset delar också hopp, samma hopp som Skorpan ser när han tar steget ut i mörkret.
Om några himmelska dagar är vi där.
#delaljus
Ljus för sorg och saknad. Men också för hopp och förtröstan.
