Denna blogg är en sen oktobertanke som virvlar runt och söker svar. Om recensenter och positiva eller negativa recensioner och om recensentens makt. ”En recension är en redogörelse för till exempel intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass” Såhär definierar vår tids internetlexikon Wikipedia en recension. Men vad är egentligen målsättningen med att recensera kulturella upplevelser? Varför recenserar vi texter, filmer, konserter- ger dessa individuella upplevelser och intryck en subjektiv tolkning? Försöker vi hitta nya infallsvinklar?
Min egen inställning till recensioner är tudelad, jag har under årens gång om och om igen försökt börja läsa Elena Ferrantes böcker både på svenska och engelska men aldrig kommit in i boken. Och vilken besvikelse efter att boken har kallats en av vår tids största verk och hyllats till höger och vänster, jag trodde den skulle vara en självklar pärla och en njutning på basen av de recensioner jag läst. Istället traglar jag igenom sidor utan nånting speciellt eller förtrollande, aldrig hittas en tilltalande karaktärer och aldrig blir jag särskilt imponerad av själva orden och texten. Detsamma gällde filmen Moonlight, enorma förväntningar som gick i kras.
Själarnas ö av Johanna Holmström recenseras i HBL och recensenten konstaterar att visst var boken fin, men att författaren inte nådde upp till sitt potential- hen hade väntat sig något mera. Dethär leder till en tvekan att börja läsa boken jag köpt och fått signerad helt enkelt för att jag är rädd att igen bli besviken. Sneglar på kvinnan på pärmen och tänker att det kanske är bäst att lämna det hela där. Nu har jag äntligen öppnat boken och är tagen och fängslad och suktar efter nästa läslugna stund. Men samtidigt där inne gnager recensentens ord om att inte hitta något mer i boken utan att dethär är allt, det blir inte bättre, kommer inte nya trollbindande rader. Så varför faller jag offer för recensentens makt? Varför projicerar jag hens upplevelser på mina upplevelser? Hur kommer det sig att en röst får så mycket utrymme? Är det nyfikenhet, att vi vill att vår bekanta kritiker som vi följt genom åren ska berätta hur de ser på filmen? Upplever vi att vi har samma smak och identifierar oss med deras tolkning? Eller är det för att samla argument mot ett eventuellt mothugg?
Förra veckan stormade det speciellt i sociala medier efter Helsingin sanomats recension av Okänd soldat där recensenten frågar sig vad nytt filmen medför och sågar den som trygg och riskfri med två stjärnor. Då kommer frågan, är det en förförväntning och utgångsläge att en kritiker ska förhålla sig positivt till en kulturprodukt? Samtidigt förstår jag att det är avgörande hur en recensent väljer sina ord och om hen väljer att berömma eller kritisera en kulturprodukt. Speciellt i Svenskfinland, där stormar det vilt i ankdammen då kritikern inte är nöjd med en körkonsert.
För att en recension ska vara allmänt tillämpbar på var och en av oss som funderar på att se Okänd soldat eller läsa Själarnas ö borde recencenten se och tolka och känna och uppleva ur varje enskilt perspektiv och det är omöjligt. En recension är således en individs subjektiva tolkning av en kulturell upplevelse, men inte en allmängiltig tolkning. Och visst inser och förstår ju konsumenten det, men samtidigt har åtminstone jag ställvis svårt att minnas att det är en subjektiv upplevelse och tolkning av recensenten. Det är inte allmänhetens röst, det är inte svenskfinlands röst, det är inte en objektiv tolkning eller analys enligt vissa på förhand bestämda kriterier.
Den kanske viktigaste frågan är varför dethär är ett intressant fråga. För att jag tror det sällan tillskrivs en person så mycket tolkningsföreträde som i just en recension. Tänk om vi kunde gå in i kulturprodukter med tomt sinne utan förutfattade meningar? Bilda oss en egen uppfattning? Ge dem den tabula rasa som de förtjänar och först när vi har upplevt klart själv läsa recensioner av kulturprodukten. Kanske ni redan gör så. Eller kanske ni redan inser och kan tolka recensionen som en subjektiv tolkning utan att ge den en manipulerande makt. En annan intressant följdfråga är hur de som skapar kulturprodukten tar emot kritikernas tolkningar, men den lämnar vi till en annan gång.
