Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Varthän?

12 Aug , 2017, 00.27 Catharina von Schoultz

 

Diskussionen om allmän värnplikt också för kvinnor blossade upp tidigare i sommar. Ännu ett av dessa allt fler tecken på att vi lever i en osäker tid, att något är på gång i världen. För bara något år sedan hade de diskussioner Ilkka Kanervas förslag ledde till på sociala media känts helt irrelevanta. Men idag ter sig uttryck som hot, krigföring, hemmafront helt aktuella.

Visst. De riksdagsledamöter som försvarar förslaget talar om någon form av medborgarutbildning i hur man kan agera i krissituationer, om fredsbevarande verksamhet och konfliktlösning. Det låter ganska oförargligt och helt ok, men ändå kommer jag inte från känslan att det finns en djupare allvarlig oro bakom förslaget. Riksdagsledamöternas reaktioner ter sig för mig alltför lugnande, ungefär som man lugnar ner ett barn med att det nog inte är så farligt. Trots att man ser att verkligheten är allt annat än det.

Den trygga värld som vi mellan- och yngre generationer tagit för given håller på att förändras i snabb takt. Tryggheten krackelerar, osäkerheten tilltar och nästan utan att vi märkt det har det krupit in en allmän misstro mellan oss människor. Vi har dels blivit försiktigare med våra åsikter, dels mycket tydliga, direkt aggressiva. Beroende på personlig läggning. Kanske för att det verkar ha blivit ok att stämpla varandra, att kategorisera och placera den andra i det fack man själv tycker passar och behandla hen därefter. Kanske för att oro och en molande känsla av annalkande hot driver fram ett instinktivt revirhävdande.

Det är som ett ondskans virus som sakta men säkert nästlar sig in i våra liv, i våra hjärnor, i våra hjärtan. Det får oss att tänka tankar vi trodde begravdes för evigt i askan efter andra världskriget, det får oss att se falska logiska slutledningar i resonemang som ett icke anfrätt sinne så tydligt ser att leder till undergång.

Ännu för några år sedan talade många i våra generationer i smått nedsättande ordalag om den pragmatiska konsensuspolitiken. Så också jag. Vi saknade ideologin och sade att vi måste få tillbaka politiken i politiken. Så har nu skett och det med besked.

Men var det så här vi ville att det skulle bli? Kanske de ”tråkiga” konsensuspolitikerna visste precis vad de gjorde med all sin erfarenhet av vilka fasansfulla följder de starka ideologierna under 1900-talets första hälft hade för Europa. Många av dem är nu borta. Vi som är kvar tror oss ha hittat en ny väg. Lär sig mänskligheten aldrig?

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.