Plötsligt är även den sista fotbollen borta. Vi frågar vem som hade ansvaret för bollen den här rasten. Inte jag. En annan dag svämmar vattnet över i lavoaren på flickornas toalett. Vem glömde stänga kranen? Inget svar. Låset på gymnastiksalsdörren går sönder. Känner någon till vad som hände? Det var kanske han. Kanske hon. Inte jag. Något försvinner. Har någon sett? Hört? Rört?
Nä, förstås. Sanningen kommer sällan fram.
Du som jobbar inom grundskolan känner säkert igen den här problematiken. Det är svårt att hitta den skyldiga. Även om konsekvenserna inte är stora så är det svårt att erkänna ett fel.
När jag var liten så lärde vi oss att Gud ser allt. Både våra tankar och våra gärningar. Som en osynlig GoPro-kamera i och på skallen. Gränsen mellan rätt och fel var tydlig samtidigt som skillnaden mellan små och stora fel var mindre. Antingen var det rätt eller så var det fel.
Jag blev ärlig. Var det min uppväxt som gjorde mig sådan? Och i så fall, hur kan jag med hjälp av min bakgrund fostra dagens elever att bli lika ärliga. Jag känner mig hopplös ibland. Det verkar ju som att ärlighetsgränserna i samhället bara blir otydligare. Jag söker svar på min fråga och hittar det i den ytterst bekanta dikten Ett barn av Dorothy Low Holte. Hon beskriver i elva meningar vad ett barn behöver för att utvecklas till en harmonisk och god samhällsmedborgare. Följande tre meningar har med ärlighet att göra:
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen.
Och nu förstår jag. Det var inte GoPro-kameran som fick mig att göra rätt. Det var min mamma och min pappa! Deras fina förebild om hur en vuxen ska vara. Deras erkännande då de gjorde fel, deras förlåt då de brast och framförallt deras oändliga kärlek till mig, deras barn.
Plötsligt känns uppdraget lite mindre hopplöst. Även om samhället sviker så kan jag göra rätt. Jag kan vara en trygg vuxen som strävar mot rättvisa, jämlikhet och demokrati. Jag kan erkänna mina fel och jag kan säga förlåt. Jag kan vara den spegel som barnen ser sig i varje skoldag. Och jag kan älska mina elever.
Och det gör jag. Nästan varje dag.
Karin Ihalainen
