Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

Kalvdans och ketchupflaskor

30 Mar , 2017, 15.04 pamelagranskog

 

Beviset som fällde mig. Kalvdans i min ugn.

I princip är jag en ärlig människa. Men när jag plötsligt stod med en kanna råmjölk hade jag inget val. Jag visste att man ska tillreda kalvdans av råmjölk och det gjorde jag. Mot bättre vetande.

”Kom och ät pannkaka”, ropade jag 60 minuter senare.

”Den ser lite konstig ut”, sa maken.

”Jag har ett nytt recept”, svarade jag oberört. Och alla lät sig väl smaka.

På kvällen kollade maken sitt Facebook-flöde och ruskade på huvudet när han såg min uppdatering.

”Har jag ätit kalvdans?” utbrast han. Jag kunde inte förneka. Resten fick jag äta upp själv.

För några veckor sen var det dags igen. I butiken hittade jag Niilo. Niilo såg ut som kycklingnuggetar, men bestod av växtproteiner. I mitt hushåll finns en 10-åring som vägrar grönsaker. Totalt. I alla former. Antagligen har han som litet barn serverats en gurka som inte haft rätt EU-böjning eller fått en morot som maskarna provsmakat före honom. Men nu såg jag min chans. Väl hemma slängde jag Niilo i pannan.

”Vad blir det till middag?” frågade 10-åringen.

”Nuggetar”, svarade jag. Och på den punkten ljög jag inte. Jag lät bara bli att definiera dem dess mera.

10-åringen lassade tallriken full och åt med välbehag.  

”Gott?” frågade jag.

”Jodå!” svarade han. Då berättade jag om Niilo. Det var en succé. Han, som i fjol förtjänade 5 euro genom att äta en jordgubbe, (moster betalade, vi andra var övertygade om att han skulle spy halvvägs) var omåttligt stolt över sin bedrift. Jag var mest tacksam över att inte tvingas betala 5 euro per nugget.

Min ketchupfint är dock en välbevarad hemlighet. De tre övriga i mitt hushåll äter endast ketchup av ett visst märke. Det är ett förhållandevis dyrt sådant. 10 år av moderskap har fått mig att inse att hälften av innehållet försvinner i vasken eftersom ketchupintaget alltid överdimensioneras. Men plötsligt insåg jag att den dyra flaskan hade en mycket billigare granne på butikshyllan.

Min plan är genialisk. Varje gång den dyra flaskan är tom köper jag den billiga grannen och häller över innehållet i den tomma flaskan. De tre övriga i familjen har fortsatt äta ketchup med välbehag. Det bekymrar dem inte ett dugg att etiketten på ketchupflaskan är sliten, trots att den är ”nyköpt”. (I sanning är det en konst att diska en ketchupflaska utan att etiketten förstörs eller lossar. Men det problemet är av underordnad betydelse.) 

Och i princip har jag inte ljugit. Jag har bara låtit bli att servera alla detaljer.

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.