”Mamma. Kom ihåg att ta fram mina skidor. Imorgon är det skiddag i förskolan. Vi ska åka buss till Borgå”, säger dottern.
”Jepp, jag ska plocka fram dina vanliga skidor”, säger jag.
En stund senare har jag radat upp allt i tamburen. Dottern går förbi, men stannar och stirrar förbryllat.
”Men mamma. Det där är ju inte mina vanliga skidor”, säger hon upprört och pekar på terrängskidorna som jag ställt fram.
”Men visst är de dina”, svarar jag och tänker att hon tror att jag plockat fram storebrors utrustning.
”Nej mamma! Det här är mina långa och smala skidor, inte mina vanliga”, svarar hon bestämt.
Efter några sekunder inser jag att här råder begreppsförvirring. För henne är slalomskidor ”vanliga” skidor. Alla andra skidor är ovanliga. Eller så är de ”långa och smala”. Har man stått på slalomskidor sen man var 2 år är det förståeligt att de är ”vanliga” skidor. Visst har hon också terrängskidat, men antal kilometrar och timmar ska vi inte tala om på samma dag som vi talar om att åka slalom.
Sanningen går upp för henne och beskvikelsen är påtaglig.
”Menar du att vi ska skida med de långa och smala på skiddagen”, suckar hon.
Och det är ju dessvärre just det som förskolan ska göra. Skida med de långa och smala. Stillsamt tänker jag på januarisöndagen då jag terrängskidade med barnen i Svedängen. Efter 500 meter låg bägge utslagna på marken. Efter en kilometer satt vi inne i kaféet med kakao och munk. Visst – jag råkade av misstag välja en rutt som började med en sluttande stigning på 300 meter. Efter att vi tankat tog vi nya tag och avverkade fyra kilometer. Men jag vet ju var passionen och uthålligheten ligger. Det är bara att önska förskolepersonalen lycka till.
Och jag avhåller mig från att säga att det är först på åk 3 som det är tillåtet att åka slalom på skiddagen. Allt behöver man inte veta.
Lillasyster och storebror på vanliga skidor i Ylläs. De långa och smala används också varje sportlovsvecka i exakt 4 km. Så långt är det tur-retur till närmaste kaffestuga där man får kakao och munk.
