Jag läste en svensk inredningstidning häromdagen. Den var antagligen riktad till kvinnor i 30-årsåldern, så ok – jag är inte riktigt längre i den målgruppen. Det har hunnit gå ganska många år sedan jag levde den mest intensiva småbarnstiden.
Men ändå blev jag nästan förskräckt. Har vi inte kommit längre?
De flesta bilder och reportage visade en mamma med två små barn. Mamman skönt avslappnad, men så där snygg i håret som man bara är om någon annan fixat till det. Barnen barfota, rufsiga och med bus i blick. Ändå var de hem de bodde i fulla med småmysiga detaljer, porslinstigrar, ljusstakar och liknande som vilket barn som helst under fem år skulle göra mos av på nolltid. Möblerna hade man mestadels hittat på loppis och fixat upp tillsammans under trevliga uppesittarkvällar. I köket spred ett långkok förföriska dofter. Självklart var mammorna företagare eller arbetade som freelance – gärna inom media eller annat med hög trendfaktor – så de kunde bestämma att jobba från sitt mysiga hemmakontor då andan föll på.
Inte undra på att dagens mammor har det tufft. Om det här är modellen de ska leva upp till. Idyll utan ände. Inga spår av trötthet, kladdiga köksbord eller febriga och kinkiga ungar. Finns det någon som på riktigt skulle kunna påstå att det är så här familjeliv ser ut i verkligheten? Varför då sprida dessa sagobilder som lägger ytterligare press på en redan krävande småbarnstillvaro? Det som verkligen förvånade mig vara att papporna inte gavs egentligen någon roll alls – inte i en enda artikel. Men de var kanske på sina knegarjobb, för att dra ihop pengar till familjen. Så där manligt traditionellt.
För är det det som händer? Vill man som i så många sammanhang i dessa dagar – tänker på Trump & co, men också vår egen finländska regering – gå tillbaka till den gamla goda tiden? Då livet var enkelt och könsrollerna klara. Då jämställdhet och feminism var något som bara råddade till systemet. Tycker mig minnas att jag läst liknande reportage i min farmors gamla veckotidningar från 40/50-talen då hemmafru-idealet skulle planteras i kvinnorna så männen kunde gå ut och arbeta och bygga upp samhället efter kriget. En viss utveckling (?) har ändå skett sedan dess, i hemmafru 2.0-modellen räcker det inte bara med ett välstädat hem och lyckliga barn, mamma ska också sköta ett framgångsrikt företag så där vid sidan om.
Men varför är vi där igen? Vem vill det? Tydligen en hel del, eftersom den tidning jag råkade läsa enbart är en av många med liknande innehåll. Och de säljer bra. Familjelycka är trendigt. Och funkar det inte i din familj är det något fel på dig. Orkar du inte måste du skärpa dig. För var och en är ju sin egen lyckas smed. Visst?
Bästa småbarnsmamma! Gå inte på det här – för du duger precis som du är. Småglåmig och urvakad. Precis som alla andra.
