Livslärd

Av Karin Ihalainen

Jag har alltid velat väldigt mycket. Som barn var det svårt att acceptera att det inte alltid blev som jag ville. T ex när vi skulle åka till Uppsala för att fira valborg och min tvillingsyster blev sjuk. Då tyckte jag att vi bara skulle lämna henne hemma och åka i alla fall. Eller när V-jeansen blev moderna och jag så gärna ville ha ett par. Då skrev jag små lappar och lade dem under pappas huvudkudde varenda kväll till dess att han gav med sig och jeansen blev mina.

Under skolåren i Luleå fanns det ett stort utbud på aktiviteter för barn. Jag ville, och jag fick, prova på det mesta. Blockflöjt, elorgel, gitarr, friidrott, basket, konståkning, fotboll och ridning. Jag samlade frimärken, bokmärken, var radioamatör, gick ut med hundar, skötte barn och sjöng i kör. Jag växte upp som näst äldst i en syskonskara på fem och mamma var ”hemmafru” tills jag fyllde sjutton år. Hon ansåg att det var hennes jobb att ta hand om oss barn och dit hörde även att möjliggöra våra viljor. Hon ville öppna dörrar för oss och ge oss möjligheter, även sådana som hon självt inte haft under sin uppväxt i den lilla skogsbyn i Tornedalen.

Med samma intensitet och iver för nya utmaningar fortsatte mitt liv under studieåren. Jag visste tidigt att jag ville bli lärare och efter gymnasiet i Sandviken återvände jag till Luleå för att gå lärarhögskolan där. Min motivation låg inte i att lära mig något nytt men i att förverkliga min dröm om att bli lärare.  Och 22 år gammal tog jag emot mitt första jobb som klasslärare. I Helsingfors, för Han som jag ville leva med bodde där. Livet var så otroligt spännande och min uppväxt hade lärt mig att allt är möjligt när viljan finns. Och nu ville jag ha familj! Att vara mamma blev min största prioritering, även om jag utförde den rollen samtidigt som jag tog mig an nya utmaningar i yrkeslivet. Jag var ung och jag var brinnande. Under åren i Helsingfors flyttade vi varje år. Vi insåg snart att bostadssparande var vår enda möjlighet att någon gång få ett varaktigt boende. Och det ville vi verkligen. Därför tog vi emot jobbet som trappstäderska i ett husbolag i Botbygård med nio trappuppgångar, även om jag då var gravid och vi båda arbetade heltid. Vi såg målmedvetet framåt och viljan var stark. Min man städade var tredje kväll och vi bodde i samma husbolag. Lägenheten var trevlig men ganska liten. Ville vi bjuda släkten på fest så var vi tvungna att montera ihop vattensängen och konstruera om delarna till ett matbord i vårt sovrum som då förvandlades till matsal. Det gjorde vi flera gånger.

Med stark vilja och hög motivation blir livet ganska intensivt. Inte så att man stannar upp och planerar följande steg utan mera så att man har blicken framåt och hastar vidare mot nästa mål. Ungefär så var det när min man fick jobb i Lahtis och jag tyckte att det var en utmärkt möjlighet för vår familj att flytta. Det nya jobbet skulle ju innebära att vi fick hyra ett radhus som tjänstebostad. Egen bastu och liten tomt. Jag såg möjligheterna före problemen vilket ledde till att när jag, efter avslutad föräldraledighet skulle återvända till jobbet, insåg att det inte fanns några svenskspråkiga lärarjobb i Lahtis. Som tur var hade jag lärt mig att se möjligheterna och det hjälpte mig att öppna nya dörrar i mitt yrkesliv. Det blev en fantastisk resa som jag kanske kan berätta mera om någon annan gång. Idag har jag hur som helst en meningsfull uppgift som rektor för vår lilla svenska skola i Lahtis och som klasslärare för en underbar 3-4:a.

Såklart har vissa saker fått mig att vilja mera än andra och eventuellt ville jag lite mera när jag var yngre. Men jag har aldrig slutat sträva framåt, mot nya och bättre mål. Därför påstår jag att stark vilja är bra och att min mamma hade rätt i sin uppfostran. Jag tror att vi som fostrar barn ska vara lyhörda för deras vilja. Vi ska lära dem att se sina möjligheter och hjälpa dem att förverkliga sina drömmar. Vi ska också visa dem vad som är rätt och vad som är fel. För om barnen blir hörda, sedda och ledda så stärks deras motivation att göra rätt. Då blir de delaktiga i det samhället som strävar framåt – mot nya möjligheter. Och det tror jag att Finland behöver.