Svenska är svårt nuförtiden. Även för dem som har svenska som modersmål verkar det. Jag vet inte hur man ska förklara det. Är det för att så många finlandssvenskar lever sina liv helt på finska och då tappar känslan för det egna språket? Och för att ungdomarna fungerar så mycket på engelska med sina dataspel, engelskspråkiga filmer, rock- och populärmusik?
Ett hem är ett hem och inte ett hemman.
Ett hemman är en gård på landet med åkrar och skog.
En mamma ammar sitt barn, men barnet diar
Och det heter inte att mamman ammar hennes barn, då är det någon annan som är modern och den som ammar har fått låna det…
De har svårt med de här sakerna i Sverige också, och där kan man inte skylla på finskans inverkan i alla fall. Många av deras underligheter verkar kunna härstamma från engelskan. Det här med att ”sin” och ”hans” plötsligt är så svårt skulle kunna vara engelskans fel, ”his” eller ”hers” kan vara både ”sin” och ”hans” eller ”hennes”.
”Det kommer regna i morgon” kan måhända vara påverkat av ”It will rain tomorrow”.
Nyligen föreslog en desillusionerad svensk lärare i en debattartikel att man skulle slopa ”de” och ”dem” och bara gå in för ”dom” eftersom det numera är så svårt för svenskarna att veta hur man ska säga. När någon skriver ”Dem kommer hem i morgon” är det inte lätt att hålla sig lugn…
Det är väl så att man med stigande ålder får svårt att finna sig i nya påhitt. Språket måste utvecklas heter det ju. Visst begriper jag det. Tänker till exempel på att vi ju inte längre har pluralformer på verben. Säkert var det många äldre som hade svårt att acceptera att ”voro” och ”blevo” försvann. Men alla tokigheter KAN inte vara utveckling som vi ska hurra för. Varför i hela världen ska man nu i Sverige plötsligt växla betydelsen på orden var och vart. Vad är det för utveckling? ”Var bor du?” har blivit ”vart bor du” och istället för att fråga ”vart ska du resa” säger de ”Var ska du resa?”. Det är verkligen obegripligt.
Siv Ekström
