Nu har vi då äntligen fått de Olympiska spelen undanstökade. I mitt tycke har YLE överträffat sig själv med sändningarna därifrån. Otroligt bra utbud och kombinationen mellan TV och Arenan fungerade fantastiskt bra. En fantastisk tävling där vissa resultat är på gränsen till ofattbara. USA’s basketlags dominans (än en gång), damernas 10 000m lopp på den otroliga tiden 29.17, herrarnas marathon på tiden 2:08, Danmarks guld i handboll, Damernas kulstötning, Spjut tävlingen, både 10- och 7-kampen…otroliga prestationer! Både damernas och herrarnas redskapsgymnastik lämnar en utan ord. Hur kan en människa röra sig så? Jag når ju knappt ner till mina tår 🙁
I Finland tvättar vi nu byker efter en miserabel tävling. Ett brons av Mira Putkonen, som ingen räknade med, räcker uppenbarligen inte. Mika Kojonkoski & Co kommer att ha en hel del att stå i med inför OS i Tokyo 2020. Det som alla är eniga om är att dessa tävlingar är inte längre en tävling för amatörer. För att uppnå liknande resultat så är det ett helt professionellt, systematiskt och långvarigt närmande som behövs. Det går helt enkelt inte att ha ett deltidsjobbs och tävla på denna nivå samtidigt.
Man borde kanske ställa frågan ”när har vi lyckats”? Mäter vi framgångarna i medaljer? Personbästa? Poängplatser? Hur? Vad gör de andra länderna som inte vi gör? Danmark (18 medaljer) och Nya Zeeland (15 medaljer) är länder som har ungefär lika mycket folk som Finland. Danmarks framgångar förklaras dels med ett program som startade 1985 och i Nya Zeeland har man valt att kanalisera resurserna till grenar där man ansåg sig ha möjlighet att klara sig. Skall Finland tänka så också? Hur och var skall vi satsa? Om framgångarna är viktiga för oss så ör det då inte klokt att bygga förutsättningarna för att vi skall klara oss. Det blir litet orättvist att inte ha samma förutsättning som medtävlarna men nog ha samma krav och förväntningar. Det blir litet som att spela fotboll med gummistövlar på fötterna.
Somliga stjärnor har det å andra sidan otroligt väl förspänt. Usain Bolt, som inte kräver nån desto vidare presentation, har gjort sitt sista OS. Ett kontrakt med Puma som garanterar honom 10 miljoner dollar per år till 2025, 3 Miljoner per år från Hublot, nån miljon från ett kosmetikaföretag osv. Han har sitt på det torra. Han behöver inte ta ett löpsteg till i sitt liv om han inte vill. Ryan Lochte, simmaren från USA verkar nu också ha hamnat upp på det torra. Efter att han demolerat en toalett på en bensinstation i fyllan, ljugit om att han blivit rånad av polisen så har han nu blivit av med alla sina sponsorer. Så kan det också gå. Sponsor avtal värt miljoner försvann över natten, i fyllan och efter en lögn.
Idrotten har blivit en stor business idag. Det är långt ifrån lek längre. I alla fall på OS nivån. Det är en tuff och brutal värld var endast resultaten spelar roll. Ifall det är viktigt för Finland att klara sig i OS måste vi också satsa för att hållas med där i toppen. Om inte, tja då får vi nog lov att pruta ner på våra krav och förväntningar. Jag tror inte att en endaste en finsk idrottare inte försökte sitt bästa. Ett bästa som inte närapå hinner till internationellt sett.
