Det blir en påsk då allt det invanda blir ovanligt, både i stort och smått.
Det blir en påsk då jag inte kommer att handla på långfredagen. Världen både kan och får vila.
Det blir en påsk då en kissekatt och ett ägg delar ut påskbrev till vänner och bekanta enligt österbottnisk modell på påsklördagen.
Det blir en påsk då jag sätter min barndom i fokus. Barndomsfamiljen, barndomsgrannar, släkt och vänner.
Det blir en påsk då jag sitter vid en sjuksäng, ser vårt sommarhus i vårvinterskrud, sover på golvet omringad av barnen och prioriterar annat än hålla ordning på våra saker.
Det blir en påsk då jag väntar på ljuset, livet, våren, sommaren.
Det blir en påsk då orden i Biskop Björn Vikströms aftonandakt etsar sig fast: ”Vi behöver inte mera våld; vi behöver inte mera hämnd, vare sig i vår värld eller i våra hem eller i våra liv. Vi behöver försoning, vi behöver människor som jobbar för fred och rättvisa; för utbildning och social trygghet. Vi behöver människor som vägrar ge upp; och vi behöver få lita på att Gud är med oss i vår gemensamma strävan efter ett gott liv tillsammans i vår hotade och sköra värld.”
Det blir påsk.
