Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Ord talar till oss på många sätt

30 mar , 2016, 20.55 Catharina von Schoultz

 

Häromdagen pratade vi om ordet ”att känna” med mina elever vid invandrarlinjen på Borgå folkakademi. På finska kan vi översätta det med ”tuntea”. På både svenska och finska kan vi använda ordet i två bemärkelser, dels för att beskriva att man är bekant med något men också för att beskriva att man har en viss känsla för något.

På alla de andra språken jag har representerade i min klass finns det två skilda ord för de här två betydelserna. T ex på engelska to know och to feel, på tyska kennen och fühlen och på franska connaitre och sentir.
Varför använder vi ordet på samma sätt i finskan och svenskan? Våra språk är ju inte särskilt närbesläktade annars. Beror likheten kanske på en likhet i våra mentaliteter och den miljö dessa skapats i? Kanske det är så att vi i Norden måste ha känslor för någon eller något för att kunna säga att vi är bekant med den eller det? Lägger vi alltså in en djupare och mer känslomässig innebörd i ordet känna någon än man gör i andra språk och andra länder?

Kanske det har att göra med att vi genom historien har bott mer åtskilda och begreppet att känna någon i meningen enbart vara bekant med inte har existerat hos oss. Antingen kände man någon på riktigt och hade därmed också känslor för eller kanske emot den, eller så visste man inte alls vem det var.
Mycket ovetenskapligt kunde man säkert dra en hel del slutsatser – sanna eller falska –  ur detta. Intressant är det i alla fall och hela gruppen verkar glädjas över och ofta också åt de här funderingarna.

Hur låter detta: Då vi lär känna någon eller något uppstår alltid en känsla i någon form. Är det så att vi i Finland/Norden värdesätter känslan högt och därför använder den i dubbel bemärkelse? Eller är vi snarare känslofattiga och värderar ordet känna i sig så lite att vi använder samma ord för två olika saker? Känner man inte något har man alltså ingen känsla för det heller. Betyder det också att man genom att välja att inte lära känna något inte behöver ha någon känsla för det heller? Är det därför vi är rädda för det främmande? För att lära känna något/n för oss automatiskt betyder att vi måste ta en känslomässig ställning? Vilket kräver engagemang och ett aktivt ställningstagande.
Eller så är allt bara en slump. Men roligt har vi då vi funderar på ord, deras ursprung och betydelse.
Med 13 olika språk i klassen har vi ju en hel del att välja på!

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.