När jag studerade ekonomi på 80-talet lärde vi oss att människan är en homo economicus. En logiskt kalkylerande och nyttomaximerande individ som följaktligen alltid söker effektivitet i sin produktion och konsumtion. Som främst motiveras av egenintresset. Vi lärde oss att beskrivningen passar in på de flesta av oss och därmed är relevant att använda och lita på i ekonomiska teorier och samhällsbyggen. Den här människosynen serverades oss som en fastslagen sanning och konstigt nog ifrågasattes den inte heller i någon större omfattning. Varken av oss studerande eller våra lärare.
Med stigande ålder och livserfarenhet har jag mer och mer börjat tvivla på den ekonomiska människan. Ja, blivit närmast förargad över att man kan tro att vi människor skulle vara så enkla. Och förvånad över att önskan att hitta klara och enkla ekonomiska modeller för att kunna beskriva och styra vårt samhälle var och och fortfarande verkar vara starkare än viljan att ge människans komplexa natur rättvisa. Vi människor styrs ju av oändligt många faktorer.
I en intressant bok av Katrine Kielos jag läste häromdagen står: ”Hur får du din middag? lyder ekonomins grundläggande fråga. Nationalekonomins fader Adam Smith skrev att slaktaren, bagaren och bryggaren inte tillverkar sina produkter av välvilja, utan för att de tjänar på det. Det är egenintresset som ställer middagen på bordet åt oss, menade Smith. Men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den åt honom varje kväll.”
Tänk om vi har byggt upp vårt samhälle på ekonomiska teorier, som är baserade på så få faktorer och sådana generaliseringar att de inte håller en närmare granskning? Tänk om de baserar på en människosyn som inte alls motsvarar verkligheten?
Men eftersom vi lever i tron att det måste finnas teorier som en bas för system, som i sin tur är förutsättningen för att kunna bygga upp ett fungerande samhälle, fortsätter vi tappert att förenkla oss för att kunna hitta en formel som fungerar. När systemet väl är på plats börjar det leva sitt eget liv och styra vår verklighet. Tills det en dag tar över helt och vi av rädsla för att allting skulle braka ihop utan dess stöd t o m försvarar systemet, trots att vi vet att vi mår dåligt av det. Vi människor, som borde vara grunden för all verksamhet, offrar oss själva på systemets altare. Vi ger upp oss själva och säger, som man så ofta hör av dagens politiker: ”Det finns inga alternativ.”
Teorin om homo economicus ställer vinstintresse och konkurrens framom värderingar. Vi tutas i att det här är vägen till välfärd för alla också på sikt. Ändå går utvecklingen i motsatt riktning. Klyftorna ökar och vi har idag för första gången på mycket länge en ung generation som beräknas ha och få det sämre ställt, kanske både ekonomiskt som kvalitetsmässigt, än sina föräldrar.
Någonting stämmer inte. Dags att ringa i varningsklockorna riktigt ordentligt? Tänk om det inte är systemet som inte fungerar – ett system är mekaniskt och alltid enbart ett redskap – utan orsaken är att de bristfälliga teorier om människan som systemet bygger på inte håller sträck. Enligt en några år gammal japansk studie är det enbart en liten del av mänskligheten som kan anses vara en homo economicus. Dessa individer uppvisar dessutom ofta också psykopatiska drag.
Är det då dags att erkänna att vi byggt vårt system på falska antaganden? Att det inte är en mänsklig norm att rationellt maximera egenintresset? Att de flesta av oss är irrationella, kännande och omtänksamma individer, som tror på samhörighet och varandra. Som behöver gemenskapen för att kunna må bra.
Dags att ge den kännande altruistiska människan det utrymme hon förtjänar!
Bra text – hur viktigt är det inte att fostra de unga till kritiskt tänkande individer. Teorier är konstruktionen och bör inte ses som sanningar – det gäller inom alla områden.