Jag träffade en gång en gammal man. Frans. Han berättade om gatupatruller.
Han växte upp i en helt vanlig liten stad, i en kärleksfull och trygg miljö. Som barn och tonåring levde han ett härligt liv, med goda vänner och en omtänksam familj. Livet betydde möjligheter, utmaningar, spänning.
Men saker började långsamt förändras omkring honom. Det tog flera år. Något annorlunda kom stegvis in i stadsbilden. Först bara nytt och oväntat. Sedan hotfullt.
Det var människorna i staden som blev annorlunda. Inte alla, inte ens så många. Men de som plötsligt började bete sig annorlunda, de påverkade småningom livet i hela staden. De visade makt, fast de inte hade någon speciell makt. Nya regler infördes och allt var inte längre tillåtet för alla. Frans och hans familj hörde till dem som inte längre var fria att göra hur de ville.
De här människorna började uppträda militäriskt. Det hände sig att de också använde våld.
Snart gick allt fort utför. Folk blev slagna, misshandlade, bortförda. Egendomar konfiskerades. Frans familj splittrades. Han fängslades. Han fördes bort en vinterdag. I flera dagar transporterades 82 personer i en kall tågvagn utan toaletter och sittplatser. I flera år levde han i ett läger med tusentals fångar. De flesta fångarna dog av hunger, köld, misshandel eller genom avrättning. Det kom en dag när lägret tömdes. Frans var då en vuxen man som vägde 34 kg. Ännu blev han tvungen att fly med fara för livet genom flera länder.
Frans överlevde. Efter många år skrev han en bok. Han berättade i många skolor om sitt liv. Han ville att många skulle få höra och att ingen skulle glömma. Nu lever han inte längre.
Nu har jag läst boken på nytt. Jag hade glömt hur det började med gatupatrullerna.
– – – – –
Frans hette egentligen Ferenc Göndör.
