Varje år blir jag lika glad och upprymd på Valborg och Första maj. Det bubblar och pirrar av förväntan inför årstiden som är på väg. Jag andas in doften av mylla och nytt spirande gräs, ingen doft i världen går upp mot den! Nåja, det skulle i så fall vara den av späda björklöv som mals sönder mellan fingrarna, av första gräsklippet … nåja, listan blir ganska lång 🙂
Jag glömmer aldrig vad en av mina äldre släktingar en gång sa till mej. Det gällde trasmattor och hur man väver dem så de blir vackra. Det behövs svart. Utan svarta inslag mellan färgerna syns de inte. Jag älskar den bilden och välsignar varje år den långa och mörka vintern som jag än en gång tagit mig igenom. Utan den ingen berusande yrkalvskänsla med ballonger, grönt gräs, glada serpentiner och vårblommor i rabatterna.
De svarta ränderna fungerar trots allt inte riktigt alltid som glädjeförstärkare. Aldrig tidigare har vi på skolans Facebook-sida fått en likadan kommentar som i år när vi för ca en vecka sedan gick ut med en bild och texten “Det är aldrig för sent att börja studera på en folkhögskola”. “Javisst, om du bor i Finland så är det dags att lära sig FINSKA!!!” lyder kommentaren. Någon har alltså tagit sig tid att författa denna kommentar, skriva in den, trycka på sänd. En känsla av obehag har lagt sig över min värld, mitt land. Eller kanske jag inte få säja så? Kanske jag då ser ner på mänskor som tycker annorlunda än jag? Kanske jag då är en ny Krista Kosonen?
Hauskaa Vappua i alla fall!
Sabine Forsblom
