Lära för livet eller lära av livet?

Livslärd

Hosiannakaraoke

6 Dec , 2013, 11.36 Moa Thors

 

Om du hör till dem som lider av julallergi, föreslår jag att du slutar läsa nu. Du kommer ändå bara att bli irriterad. Inte för att jag är någon julfanatiker – jag hör åtminstone inte till dem som köper julgransprydnader mitt i sommaren. Nej, för mig börjar julen och jultänket ungefär vid första advent, i praktiken numera vid julvakan på Arbis. Då är det ”officiellt” tillåtet att julpyssla.

När sen söndagen randas idkar jag Hosiannakaraoke för mig själv. Jag bongar dagens alla gudstjänster i radio och tv, just så mycket att jag får årets Hosiannakvot fylld och strupen börjar kännas torr. Då kan jag unna mig årets första glögg. Och den ska smaka som den gjorde i min barndom, inga nya påfund som till exempel blåbärsglögg – hur mycket jag än tycker om blåbär!

Några saker vill jag helt enkelt hålla kvar i min julstämningssäck. Till dem hör också julgranen. Visst kan jag beroende på omständigheterna göra vissa avsteg – det året vi bodde i Nizza smyckade vi till exempel en palm med juleljus – men förr eller senare måste jag få min gran igen. Ibland försöker nog min man försynt fråga om vi verkligen ska ha gran. Men det är främst av pragmatiska skäl misstänker jag – det brukar falla på hans lott att få ut de sorgliga resterna av årets gran vid tjugondag Knut.

Men än är det dryga två veckor tills julgranen ska tas in och kläs. I dag firar vi vår självständighet. Också den dagen har sina traditioner. Sedan barnsben har jag så gott som årligen antingen spelat eller dirigerat på någon självständighetsfest. Så också i år,  denna gång i Pojo. Det som däremot aldrig riktigt hört till mina självständighetsdagstraditioner är att titta på presidentens mottagning på slottet. Jag tycker egentligen att det är helt absurt att sitta och stirra på människor som skakar hand (är jag ensam om att tänka så ”syndigt”?). Men kvällens konsert tänker jag däremot titta på. Och före den går jag ut med hundarna och njuter av den stora tystnaden – det där pianissimot som Björn talade om i sin förra blogg – medan den övriga staden sitter bänkad framför tv-rutan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.