Jag medger att jag är något av en språknörd. Språk ger mig vibrationer. Ibland är de negativa – jag kan irritera mig över språkfel som andra tycker att är petitesser. Men ibland är vibrationerna väldigt positiva – jag kan bli euforisk av att höra någon tala en riktigt vacker svenska. Detta hände mig i går när jag hörde Horace Engdahl tala om ”Den ovälkomne klassikern – en översättares syn på Heinrich von Kleist” på Helsingfors Arbis.
Så germanist jag är, lät jag mig i våras nästan undslippa en gäspning när jag hörde temat för föreläsningen (förlåt mig kära lektor i tysk litteratur på uni!). Men vår bibliotekarie Ylva fick mig övertygad om att Horace kunde få till och med en skattedeklaration att låta sexig. Och helt fel hade hon ju inte. Jag var helt såld.
Orden flöt som honung ur hans mun – inget knarrande eller stönande, inget ”nå, öh” eller ”va heter de” – bara ljuv musik för öronen, tills jag plötsligt hörde ett ord som väckte mig, ett ord som han betonade annorlunda. Jag blev alldeles kall. Har jag faktiskt gått omkring och betonat ordet fel i hela mitt liv?
Min första tanke var att jag måste kolla i SAOL om ordet faktiskt uttalas på det sätt han gjorde. Sedan insåg jag att jag ju mer eller mindre hade SAOL framför mig. Jag fick alltså ge mig. Men det gjorde inte speciellt ont och jag smakade med vällust på den nya betoningen.
Andra gånger känns det betydligt svårare att acceptera sådant som låter fel i mina öron. Mitt hjärta gråter när jag hör någon säga ”det är för han” eller ”staden, var jag föddes”. För att inte tala om att i skrift lämna bort alla imperfektändelser. Samtidigt grips jag av rädsla; är jag bara en stofil som med våld försöker hålla fast vid något som redan har försvunnit? Är det kanske bara språkets normala utveckling? Vem är det som bestämmer var gränsen mellan ”normal språkutveckling” och en förflackning av språket går? JAG, vill jag skrika. Men i verkligheten är det förstås lika mycket du.
Moa Thors
Och vilket är det nybetonade ordet? Jag vill också lära mig!
VIDMAKTHÅLLA! Jag har hastat förbi ”vid” och betonat ”makt”, men det ska alltså vara tvärtom: viiidmakthålla. Och antagligen har det alltid varit så, jag har väl bara missat det. Eller?
Ja.
Hm. Man skall inte tänka att vi finlandssvenskar kan rätta oss efter rikssvenskt språköra. Det är en hel kultur omkring språket. Vi har dessutom i vardera gruppen dialektala variationer. Jag tänker fortsätta säga vännlig, inte veenlig. Tycker vi talar vackrare. Jag har svårt att vänja mig vid rikssvenskan trots många år i Sverige. Den har förlorat sin stringens.
Nej, veenlig tänker jag inte heller börja säga. 🙂
Det där att finlandssvenskan skulle vara mer ”stringent” och ursprunglig än rikssvenskan, har jag efter snart tjugo år som rikssvensk i den helsingforsiska förskingringen kommit fram till, är — åtminstone numera — bara nys.
Inte vet jag, det kanske var så typ på nittonhundrafemtiotalet, men numera är den absolut största skillnaden mellan riks- och finlandssvenskan att den senare är ”finska med svenska ord” — meningsbyggnad och grammatik följer slaviskt den finska.
Det märka inte bara på vår värdinnas exempel med ”staden, var jag föddes” — ”kaupunki missä synnyin”, vilket på svenska heter ”staden där jag föddes” — utan även alla dessa ministerier, råd, och andra instanser som ”följer med utvecklingen”. För ”seurata”, det heter ju ”följa med” på svenska, eller hur? Jo, visst — om det handlar om någon som är ute och går eller reser. Men utvecklingen, och allt annat man bara tittar på utan att rent fysiskt följa med i en rörelse, *följer* man bara.
Så, är det något som är ostringent här så är det nog i alla fall i dessa dagar finlandssvenskan.
Jag har också trott att det är vidMAKThålla eftersom huvudordet ju är makt. Men det heter alltså VIDmakthålla som i VIDhålla. Allt lär man sig här i livet (på tal om livslångt lärande…) 🙂
Hördu Christian R Conrad, nu är du nog ute och cyklar. Helsingfors är inte representativt för varken Finland eller finlandssvenska, något som du borde känna till efter ”snart tjugo år som rikssvensk…”. I Finland skulle inte ens småbarn blanda på de och dem, för att inte tala om var och vart. De skulle nog inte heller ”mena på”. 😀 Det är nog rikssvenskan som börjar bli rena rotvälskan. Horace är förstås ett positivt undantag.
Nej, Ann:
1) Helsingfors är det enda ställe där jag hör infödda finländare tala svenska som modersmål, så det är så representativt det kan bli för mig. (Lyckligtvis är det ju inte någon lanthåla, så här hörs alla möjliga dialekter: Från alla dem som flytt[at] hit från sina lanthålor.)
2) Här bor också såvitt jag förstår fler infödda finländare med svenska som modersmål[*] än i just någon annan stad i världen (eller i alla fall i Finland; kanske det finns fler i Stockholm?), så Helsingfors är även rent objektivt för vem som helst så representativt för finlandssvenskan som något bara kan vara.
3) Sedan talar ju inte pampeserna det minsta bättre svenska än nylänningarna — eller rikssvenskarna — heller. Har du något stöd för ditt påstående om att finlandssvenska barn skulle vara bättre på objekts- kontra subjektsform än rikssvenska; några vetenskapliga undersökningar eller offentlig statistik du kan peka på? Visar dessa dina (hittills hypotetiska) källor också att bland finländska barn är de österbottniska bättre på de här sakerna än de från huvudstadstrakten?
4) Och även om så vore — vilket jag alltså inte skriver under på förrän du presenterar några trovärdiga källor — att finlandssvenska barn skulle vara bättre både på objekts- kontra subjektsform och riktning kontra befintlighet vid interrogativ än rikssvenska: Hur i all världen kan du ha fått för dig att dessa relativt bagatellartade problem skulle gå upp mot den finskifierade rotvälska som kallas ”svenska” ur finlandssvenska munnar?
Nej, alltså: Här är det faktiskt inte jag utan du som är ute och cyklar.
[*]: Sex procent av sexhundra tusen = 36 000. (Från https://sv.wikipedia.org/wiki/Helsingfors )