Jag var väl sisådär 5 år gammal. Vet inte hur många gånger min farmor hade förbjudit mig att sparka fotboll på gårdsplanen, men åtskilliga var de. Orsaken till förbudet var hennes ögonsten, rosenrabatten som hon dagligen ansade och såg till att den var så fin som den var.
Nu hade jag förstås igen en gång trotsat förbudet. Bollen hamnade rakt in i rabatten, en ros brast och farmor blev riktigt arg. Jag minns nog inget av den här historien men min far tycker den är så rolig så han brukar återge den nu och då.
Farmor satt bredvid mig på stugtrappan och läxade upp mig. -Hur många gånger har jag inte sagt till dig Janne att du inte skall sparka boll vid mina rosor? Du har hela gårdsplanen att spela på och så gör du det bredvid mina rosor. Se nu vad du ställt till med.
Mitt svar var, enligt min far, något som fick min farmor att bli ännu argare än vad den brustna rosen hade gjort henne. Jag satt kolugn bredvid henne på trappan, kisade med ögonen upp mot himlen och sade långsamt och med välbehag ”Janne tar sol”.
Jag tror det här var innan teflon hade uppfunnits, måste googla det. Men svaret jag gav är ju så frustrerande retfullt. I synnerhet som jag fortsatte ge samma svar och om möjligt med ännu större inlevelse, ”Janne tar soool”, då min farmor fortsatte sin svada om var och hur man fick sparka boll.
Nu är det här ju ett välkänt sätt att konfrontera svåra frågor och mycket använt också. Tänk bara på hur högt uppsatta politiker, med makt och styrka att röra om hela världsekonomin, svarar på känsliga frågor. Det är ofta inte så lång från mitt svar till min farmor. -”Janne taaar soool.”
Och nej, teflon uppfanns redan 1938. Så det var ungefär 30 år senare som jag njöt av sommarvärmen och solgasset.
