En sportlovsdag skidar vi ut mot horisonten. Isen har lagt sig stadig och tjock och tänker inte rubba sig på några veckor. I strålande solsken plöjer vi spår genom den glittrande snön och siktar mot utöarna. Vitsvanshjortarna vid vasskanten tittar på oss med huvudena majestätiskt höjda. Spåren på isen vittnar om ett nattligt isliv. Hjortar, harar, älgar och uttrar i cirklar över sund och på fjärdar, stigar genom vassen in mot skogen. Horisonten öppnar sig efter den sista udden, där, i en linje mellan Sandön och Hasselön. Långt ute finns sommaröarna, klipporna och fyren i sin iskrans.
Uppe på den östra udden sätter vi oss på klippan. Och tänker på livet i Helsingfors och jobbet och på alla små detaljer som stadslivet med jobb i fokus snurrar kring. Och inser hur smått det känns i relation till de vida vidderna här. Att alla stenar, alla klippor, horisonten och jättekasten, här har de funnits i tusende år och här kommer de att finnas i tusende år till, oberoende av vad som händer i Helsingfors. Att de små saker som hopar sig och växer sig enorma i vardagen känns som sandkorn här ute. Och all onödig hast och utbrändhet känns plötsligt befängd och opoportionerlig i det långa loppet. Här ute går världen sin gilla gång, i sin egen takt.
Vi skidar hemåt, eldar bastun och tittar på stjärnorna och oändligheten. Lyssnar på tystnaden och på isen som dovt vänder sig i natten. Lyssnar till varandras lugna andning och får igen perspektiv på tiden och på saker och ting. Ser vad som är det viktiga i livet, på riktigt.
