Jag hör till dem som fick barn sent – jag var 36 när sonen föddes. Men jag var inte barnlös före det. Jag har 6 gudbarn och två syskonbarn. Alla med en egen plats i mitt hjärta. Jag har fått slösa min kärlek på dem. För mig, utan egna barn, var det en glädje och ett stort förtroende att få finnas till för dem.
Vid en jordfästning yttrade en präst en gång orden: ”Det finns människor som saknar egna barn, men som är de som har flest barn i sin omedelbara närhet”.
”Hon är min bästa vuxna vän”, säger sonen om min kusin. Hon hör till den kategorin som prästen syftade på i sitt tal.
Närheten till andra vuxna än enbart de egna föräldrarna har jag alltid velat ge mina egna barn. Mot den bakgrunden har morsdag aldrig varit en dag enbart för mitt eget moderskap. Morsdag har alltid varit en dag som jag, efter bästa förmåga, försökt dela med andra vuxna som finns i mina barns närhet. Det finns så många vuxna som är viktiga för dem: gudmödrar, mostrar, fastrar, far- och mormödrar, kusiner. Listan kan göras lång.
Själv har jag fått ge blommor också till andra kvinnor än min egen mamma. Det handlar om kvinnor som på olika sätt varit betydelsefulla i mitt eget liv.
Att Helsingfors stad väljer att följa de officiella namn som nämns i kalendern är förståeligt. De utgår från benämningarna mors- och farsdag. Men på gräsrotsnivån handlar det om hur vi själva agerar i frågan. Må dagen heta mors- och farsdag. Mycket hänger på hur dagvårdspersonalen talar om farsdagskaffe tillsammans med barnen och vilka signaler de förmedlar.
Men det handlar framför allt om hur jag som förälder väljer att hantera dagen med mina barn. Jag har hoppat in i samband med farsdagskaffe på dagis, när far i huset var upptagen, utan större problem. Och jag har uppmanat mina barn att gratulera sina gudföräldrar på mors- och farsdagen. Det behöver inte vara omfattande eller stort. Det räcker med ett litet ”Grattis på gudfarsdagen”!
Sonen messade sin gudfar i söndags. Han blev nog glad.
