Häromdagen blev jag inkallad för att medla i en akut situation mellan en elev med invandrarbakgrund och hens lärare. Det handlade om att läraren var frustrerad över att eleven vid flera tillfällen nickat som om hen förstått, medan hen i själva verket pga språksvårigheter inte alls gjort det. Det hade lett till missförstånd och besvärligheter. Varför frågade hen inte om hen inte förstod?
Det fick mig att tänka på min första dag som ny elev i tredje klass i Kypärämäen kansakoulu i Jyväskylä. Som enda elev med svenska som modersmål och med mycket svaga kunskaper i finska. Vi stod alla vid våra pulpeter, men vid min fanns av någon anledning ingen stol. Då vi skulle sätta oss försökte jag en stund låtsassitta i luften, men det höll ju inte länge. Någon såg min situation och snabbt fick jag en stol. Men varför sade jag inget? Antagligen av samma orsak som eleven ovan. Jag ville inte sticka av, jag ville inte visa att jag var ”sämre” än de andra. Jag ville höra till.
Att komma helt ny in i ett sammanhang är krävande. Ännu mer om man kommer från en helt annan bakgrund än de övriga. Om man talar ett annat språk, ser annorlunda ut eller har andra seder och bruk. Som ny går en stor del av energin åt till att snappa upp så mycket som möjligt, att förstå, att lära sig hur man ska vara för att höra till. Man går ständigt med känselspröten på högsta nivå. Det handlar om så mycket mer än att förstå bara språket. Det handlar om människans starka behov av att vara del av en gemenskap, att bli godkänd och delaktig.
Att ta emot en elev eller en kollega med främmande bakgrund i en gemenskap kräver också lyhördhet av mottagaren. Det är viktigt att vara tydlig i det man säger, men också i det man menar. Så mycket vi säger har underförstådda meningar vi som hört länge till en gemenskap alla förstår, men som inte alls är så självklara för den nye. Det uppstår lätt missförstånd och frustration, på båda sidor. Det är då bättre att lägga extra tid på att öppna upp och förklara, men på ett sådant sätt att den nye också känner sig bekväm med det. Att inför hela gruppen specifikt fråga den nye om hen också förstått leder antagligen bara till den nickning eleven ovan svarade med, även om frågan är ställd med den uppriktiga avsikten att stöda och hjälpa.
I takt med att också vårt finländska samhälle internationaliseras blir de här utmaningarna allt tydligare. En mångkulturell gemenskap kräver mer av alla parter, kanske framförallt viljan och kunskapen att lyhört sätta sig in i den andres situation och tankevärld, men jag är övertygad om att fördelarna för oss alla överväger på sikt. Vi breddar vår totala kompetens och förhoppningsvis förståelsen för varandra.
