Lära för livet eller lära av livet?

Pamela

”Någon borde tvätta min rygg”

22 sep , 2017, 10.16 pamelagranskog

 

När dottern och jag går in i simhallsbastun sitter hon där, på en plastpall i duschen. Jag tänker att det säkert är bättre för henne att sitta än att stå och duscha. En lång stund senare stiger jag ut ur bastun och tvättar håret tillsammans med dottern. Hon sitter fortfarande där. Hon har säkert passerat 80-strecket för ett bra tag sedan. Plötsligt inser jag att hon inte duschar. Hon sitter bara stilla på sin pall. Jag iakttar henne förstulet medan jag duschar, men till slut kan jag inte hejda mig.

”Är allt bra”, frågar jag och böjer mig ner mot henne.

”Nå, jag sitter här och funderar på vem jag vågar be om hjälp. Någon borde tvätta min rygg”, säger hon och plirar mot mig.

Jag tar tag i borsten, en ordentlig rotborste, och säger att jag givetvis hjälper henne.

”Tack. Det är nog en smutsig rygg. Länge sen nån tvättat den”, säger hon.

”Säg till om jag tar i för hårt”, säger jag.

Hon skrockar förnöjt.

”Du tar i för hårt när stråna börjar tränga ut”, svarar hon.

Jag för den tvålade borsten fram och tillbaka över hennes rygg. Småningom börjar röda märken stiga fram.

”Kanske det är bra så här”, säger jag efter en stund.

”Nejnej. Du får nog fortsätta lite till”, säger hon.

Så jag fortsätter.

”Jaa, nog är det något helt annat när nån annan tvättar ryggen än när man själv försöker göra det”, säger hon belåtet när jag är klar.

På väg hem från simhallen funderar dottern och jag på den gamla tanten.

”Åh mamma. Jag tyckte så mycket om henne. När du var i bastun talade hon med mig. Hon var så ensam”, säger dottern bekymrat.

Men vi kommer fram till att hon klarar sig – hon ber om hjälp och den här gången råkade det vara vår tur att hjälpa. Vi talar också om andra tanter som vi har runtomkring oss. Vi tänker på henne som vi kallar reserv-mommo och som kom med en broderad tavla som nu hänger i dotterns rum. ”Här bor Lina” står det på tavlan som pryds av en flicka med gyllenebruna flätor, precis som dottern.

”När ni inte mera har en egen mommo som syr åt er”, sa reserv-mommo när hon gav tavlan.

När simdräkterna är upphängda och kvällsmålet uppätet kryper dottern till kojs. Vi flätar ihop våra fingrar och sjunger ”Gud som haver” tillsammans. Sen vinkar vi till vår mommo-ängel.

Efteråt tänker jag att allt vi går igenom ger oss nya perspektiv och insikter. Vi miste vår mamma/mommo, men kanske det har lärt oss att bättre se andra tanter i vår närhet. Ibland är det vår tur att finnas till för dem, ibland finns de till för oss. När jag står framför dotterns broderade tavla är tårarna alltid nära, både av sorg och saknad, men också av tacksamhet över allt det som vi fått ta del av.

Och den rikedomen ger vardagen ett annat djup.

Några minuter efter att min mamma somnat in vände jag mig till kvinnan som kommit att bli som en syster till mamma och som stått vid vår sida ända till slutet. ”Du behöver inte steka plättar, sticka eller dylikt. Men vi behöver en reserv-mommo som vi kan krama om”, sa jag. Nej, hon har inte stickat eller stekt. Men hon har sytt. Den tavlan kan inte mätas i pengar.

 

 

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.