Jag är på resa. Har just vaknat i det fjärde hotellrummet sedan i torsdags. Det är vår femte dag på resan och vi är tillbaka i Tirana efter att ha kört runt halva landet. Eftersom både far och mor i den här familjen fyller jämnt detta år tyckte ”barnen” att det var dags för en resa tillsammans. Förra utlandsresan vi gjorde med hela familjen var när dottern var ett och ett halvt och vi for till Legoland. Det är faktiskt 24 år sedan, så de har väl rätt, tänkte jag och antog utmaningen.
Att det blev Albanien har flera orsaker. Det skulle inte vara något semestreparadis, men ändå något varmare trakter så vi kan möta våren. Inte så långt bort, för att inte behöva vara borta från jobbet aå många dagar (och så har vi ju hästarna att ordna hästskötare till…)
Hyrbilen som sonen beställt levererades till hotellet i Tirana den första morgonen och så bar det i väg. Jag säger bara det: kör inte själv i Albanien om du aldrig varit här förut. I alla fall inte om du är utrustad med vanliga reflexer och tycker att det är lite oroande att möta bilar i samma körfält i en skarp kurva på de smala serpentinvägarna där det är en avgrund på ena sidan av vägen och en bergvägg på andra sidan. Redan i Tirana sattes mina nerver på prov, för minsta filbyte kändes som en kamp på liv och död. Alla bilförare verkade ha känselspröt som gjorde stt de precis visste hur många centineter som räcker till för att komma emellan två bilar med bara typ ett papper emellan. Jag vande mig så småningom och insåg att sonens fyra tidigare besök i landet har gjort honom till en fullfjädrad alban i alla fall vad gäller bilkörning.
Vi körde söderut till den gamla staden Gjirokaster där författaren Ismail Kadaré föddes och växte upp. Jag började läsa hans bok Krönika i sten under flygresan. Den handlar om hans barndom i staden och jag har ännu bara kommit halvvägs i den, men läsupplevelsen förhöjde närvarokänslan under besöket och tvärtom.
I stadens gamla del klättrar de små stenhusen på den branta sluttningen, de stensatta gatorna slingrar sig upp och ner och hit och dit. Uppe på berget vakar ett gammalt fort över staden och på restaurangerna serveras underbar traditionell mat. Hotell Kalemi hade en fantastisk utsikt över staden och i ”Paschans rum” med divaner längs väggarna och urgamla trädörrar och traditionellt trätak med sniderier sov vi gott.
Taket i den ottomanska villan (Hotel Kalemi) i Gjirokaster är över tvåhundra år gammalt.
Hotellägaren, herr Kalemi, visade sig vara en glad och trevlig före detta lärare i engelska som tidigt tog hand om de besökare som började dyka upp efter diktaturens fall. Han öppnade sitt hem för turister och såg möjligheten i detta så han köpte den gamla ottomanska villan och gjorde den till hotell. Han var svaret på det jag hade önskat mig bara några timmar tidigare: någon som kunde berätta om hur det var under Enver Hoxas tid. Där stod vi på balkongen med utsikt över staden och samtalade om förr och nu och den stunden glömmer man aldrig.
Kvällsvy i Sarandë. Det är Korfu som skymtar där borta till höger.
Resten av resan har också varit fin: det blåa havet vid Sarandë där Korfu tornade upp sig mitt emot, den goda seafood-pastan på restaurangen precis vid strandkanten och vyerna i går när vi körde tillbaka till Tirana. Faleminderit, dvs tack så mycket!
Siv Ekström
