Av Karin Ihalainen
Det var en iskall vinterdag för sexton år sedan när programledaren i Lilla sportspegeln (Sveriges television) ringde upp och bad att få göra ett reportage om mina sportintresserade barn. Det var dags för Skid-VM 2001 i Lahtis och reportern behövde svenskspråkiga barn till sitt reportage från VM-staden. Vi var inte så många lahtissvenskar då, så vi ställde upp. Barnen hade sportlov och termometern stod stilla på -30 grader den dagen då filmteamet kom. Det var förstås skidåkning som barnen borde vara intresserade av i det här reportaget, de bodde ju ”bara ett stenkast från skidspåren”. Att barnen egentligen spelade fotboll, ishockey, gymnastiserade, åkte skateboard och spelade basket rymdes inte med i Lilla sportspegelns reportage från skidorten Lahtis.
Vi sökte fram skidor åt alla fem och min man drog upp ett skidspår bakom huset. Där skidade de vackert på led i iskylan,”som alla lahtisungar alltid gör när de har sportlov”. Sedan åkte pojkarna snowboard i halfpipen hemma på gården medan flickorna åkte konståkningen på skridsoplanen. Att inga andra barn var ute den här dagen förklarade reportern med att ”alla är på Skid-VM”. I verkligheten var det alldeles för kallt för att vara ute. På väg hem från skridskoplanen går barnen in i ett konditori. ”Nu ska vi få fika”, ber reportern ett av barnen att säga. Men något att äta fick de inte.
Det var fantastiskt att följa de finska framgångarna under Skid-VM 2001 och naturligtvis stod vi som stolta föräldrar tillsammans med våra barn på torget i Lahtis och sjöng med i nationalsången när guldmedaljerna delades ut till våra världsmästare.
Några dagar senare togs medaljerna ifrån dem på grund av dopingskandalen.
Nu är det Skid-VM i Lahtis igen. Tack vare att den nya läroplanen förespråkar helhetsbetonad undervisning så har Lahtis stad bestämt att alla elever under ett läsår ska delta i minst två mångvetenskapliga lärområden. Ett obligatoriskt lärområde har varit Skid-VM 2017. Temat är inte så djupt men vi har jobbat med det i de flesta ämnena. Eleverna har forskat kring deltagarländerna, gjort världskartor och flaggor. Sjungit sånger på olika deltagarländers språk, skrivit, gjort konstverk och sportat. Och så har vi fått höra om en av elevernas gammelmorfar som många gånger tävlade i Lahtis men som också blev OS-medaljör år 1936. Vi har jämfört skidutrustningar och åkstilar och konstaterat att sporten har utvecklats en hel del sedan dess.
Förutom skolornas egna temahelheter så har det funnits gemensamma aktiviteter som alla stadens elever har deltagit i. En obligatorisk aktivitet var skolbarnens invigning av världsmästerskapen onsdagen den 22.4. Den föregicks av många oroliga samtal. Lärare och föräldrar ifrågasatte vitsen med att samla 10 000 lågstadieelever på torget för ett femton minuters program och sedan låta dem marschera till Skidstadion för att titta på när skidåkare från Ecuador och Venezuela försöker kvalificera sig till världsmästerskapen. De yngsta eleverna skulle inte ens komma in på skidstadion utan fick nöja sig med att vara i mässhallarna.
Vår lilla skola gick till torget och allt gick bra för oss. Eleverna hade fått i uppdrag att göra Finlands, Sveriges och Schweiz flaggor men helst ville de vifta med Finlands flagga. Såklart, vi var ju bara finländare där. När jag stod där längst bak på torget tillsammans med ett gäng elever, som inte riktigt såg vad som hände på scenen, så insåg jag att inte var där för elevernas egen skull utan för att vi ingick en bild av Lahtis som skulle visas upp för omvärlden. Och plötsligt kom minnena från VM 2001 över mig. Besvikelsen över TV-reportaget och guldfesten. Varför duger det inte med sanningen? 
