När alla andra hade gått hem stod han ensam kvar utan att ha någonstans att ta vägen. En ”stackare”. Kläderna hängde, håret var otvättat och det fanns mer än en glugg i tandraden. Jag kände mig tvungen att prata med honom. -Kom med oss, föreslog jag. Kom med oss hem! Han gjorde det. Vi drack en kopp kaffe och åt något. Och pratade. Jag minns inte om vad, men jag minns hur. Ärligt. Öppet. Äkta och okonstlat. I all ofullkomlighet. Inga roller, inget spel. Bara vi, precis sådana som vi var.
Det var ett vackert människomöte som jag många gånger har tänkt tillbaka på.
Samma skönhet finns det i mötet med Alvin, mitt fyra månader gamla barnbarn. Han bryr sig inte om hur jag ser ut, vad jag sysslar med, vilket språk jag talar eller hur stor inkomst jag har. Tillsammans med honom är det bara här och nu som gäller. Han ser sig nyfiket omkring och reagerar med hela kroppen på omgivningens impulser. Han lyssnar och han jollrar. Han tar mig in i sitt liv, ärligt och okonstlat. Han ställer krav och har förväntningar. När magen är tom så gråter han och när den är full så skrattar (eller sover) han. Responsen är omedelbar, men helt utan baktankar.
Under min tid som lärare har jag undervisat elever i alla åldrar. För det mesta har det varit väldigt givande. Om man inte räknar med kurserna i svenska som jag höll på yrkesskolan under 90-talet. De var – utmanande. Helt klart. Men som klasslärare på lågstadiet har det alltid varit lätt att få med sig eleverna i olika aktiviteter. En sång, en berättelse, en lek. Mer har det inte behövts för att fånga deras uppmärksamhet och göra dem ivriga. Och det har jag alltid tyckt är väldigt viktigt. För när eleven är ivrig så föds motivationen och viljan. Och då sker inlärningen.
Idag krävs det mera för att eleverna ska vara här och nu, och totalt hänge sig åt någonting.
Vår tid är så flyktig. Och ytlig. Och den sätter sina spår.
Att människor möts är förmodligen själva vitsen med livet. Det är i mötet med andra som vi finner oss själva, har jag hört. Det stämmer nog. Men jag vill att vi tar vara på stunden då vi möts. Att vi är här och nu, att allt oväsentligt skalas bort och att vi lyssnar på varandras hjärtas röst i dialogen. Äkta och okonstlat.
När natten kom visade det sig att ”stackaren” inte hade någonstans att bo. Han blev kvar på vår vardagsrumssoffa. När morgonen kom tackade han för sig och försvann.
