Den största och snabbaste flyktingströmmen i Sveriges historia var ett faktum, den gick från norra Finland till Sverige hösten 1944. DN:s utsände i Haparanda rapporterar på plats och beskriver ”armod och elände, oerhört dåliga kläder, människor med all sin egendom över axeln”. Mikko Ylitervo, elva år gammal, har kommit vandrande från hemstaden Rovaniemi. Han har drivit fyra kor och två hästar och kommit över gränsälven med evakueringsfärja söder om svenska Övertorneå.
Sången från 1960-talet, inte så långt efter andra världskriget, ljuder i huvudet när jag läser DN:s färska artikel ”Dagen då Sverige tackade ja till 100.000 flyktingar”.
Det var september 1944 och Finland stod inför sitt tredje krig på fem år, mot tyskarna som fanns kvar i Lappland. ”Vi måste få svar genast”, meddelade Finlands regering till sin ambassadör i Stockholm. På nästan ingen tid alls, berättar Markku Reimaa i en nyligen utkommen bok, öppnade Sverige sin gräns. Några timmar efter meddelandet från Helsingfors fick ambassadören Bertel Gripenberg positivt besked av svenska utrikesdepartementet. Då hade de första flyktingarna från Finland redan tagit sig över gränsen.
Mikkos gravsten står idag i Rovaniemi (bilden hämtad från genealogia.fi). DN:s artikel berättar inte Mikkos fortsatta historia. Han blev vuxen, men inskriften visar att hans liv inte blev långt.
Utan att veta vågar jag anta att ett liv som flykting inte är något som någon önskar.
